Myth-busting?

Jag är en lat jävel som ogärna sätter i gång att till exempel diska. För att få en ursäkt att slippa detta var ett vetenskapligt experiment nödvändigt. Det sägs ju att skumkronan blir mindre av diskmedel.
Jag tog således två nya glas (Uppsala belgofest) där det ena diskades för hand utan diskmedel och det andra i diskmaskin med maskindiskmedel.

Ölet i testet var det minst sagt lättdruckna österrikiska fruktölet Zipfer Lemon.

Trots att glasen är väldigt små märktes en ganska stor skillnad på skumkronorna. Ungefär en tredjedel större var skummet i det handdiskade glaset.
Myth not busted!

Öl i Österrike del III-Lagermania

Efter frukosten tog vi tunnelbanan till Herrengasse och satte oss på ett cafe/konditori och åt väldigt goda mackor/bakelser. Pütte och far skulle ha en vit dag. Något sådant kunde det naturligtvis inte bli tal om för mig. Det är sådant ens hem är till för. Öldagen inleddes i alla fall på Bieradies med ett glas Villacher Märzen; ljus, smakar mest majs och vitt bröd, väldigt mycket kolsyra.
Kapsreiter Landbier hell; köpte med mig en flaska från Berlin för ett par år sedan som ej överlevde transporten hem. Världens blask, snäppet bättre än bud. eller dylikt. Blir dock något mer komplex ju längre ned i glaset man kommer.
Jag gick vidare in mot centrum och konstaterade ännu en gång hur förbannat vackert Wien är. Målet för promenaden var Rabenstieg där ett par pubar av intresse var belägna. Först Bermudabräu där jag åt ett fantastisk god variant av österrikisk pytt-i-panna, dessutom var det ingen barnportion, trevligt. Öl fanns ju att ’’få’’ också, närmare bestämt: Goldfassl wiener spezial från Ottakringer; luktar nästan som om den skulle vara infekterad, smaken är dock mer neutral. Något brödig eftersmak. Ingen höjdare.
Mer från samma jättebryggeri; Goldfassl Wiener Pils; som vanligt med massproducerad skit luktar det ej särskilt mycket eller intressant. Smakar som vilken tråkpilsner som helst.
Ottakringer UO; Cool flaska är väl det snällaste man kan säga om denna öl. Immig/genomskinlig flaska. Biran i sig är ljusskadad som sig bör och smakar obehagligt träigt.
Grieskirchner Pils; arom av spyor, har faktiskt något man kan kalla för humlekaraktär, skulle kunna mäta sig med vilken ’’modern svensk lager’’ som helst.
Jag tackade för mig och gick in på krogen vägg-i-vägg, Krah-krah. Sista ölen för dagskiftet blev Weitrabräu Das helle, som lik gärna kunde varit Löwenbräu.
Åkte hem och som i några timmar, otroligt skönt och man kände sig för första gången på ganska länge utvilad och i toppform inför kvällen.
Laudongasse/U.S.W. hade inte riktigt klarats av kvällen innan så det fick bli en insats där först. Zwettler Original 1890; ännu en axelryckning. Det bästa var väl den vackra skumkronan.
Schremser Roggen biobier; Hade kunnat svurit på att det var Paulaner Roggen om jag inte sett flaskan. Smakar väldigt mycket som en hefeweizen, är lite mörkare dock.
Stegen styrdes nu mot Wasagasse och ett ställe som vi skulle in på sist vi var i stan. Tyvärr var det samma historia den här gången. De stänger tydligen väldigt tidigt.
Istället gick jag tillbaka till Krah-krah. Man fick sig en reäl promenad i alla fall. De hade en egen fatöl Krah bier, ingen aning om vilka som brygger den. Som på de flesta ställen i det där landet är det svårt att känna någon arom annan en cigarettrök. Minst sagt lättdrucken, men ändå helt ok utan att sticka ut det minsta. Hade gärna intagit denna brygd på vår uteplats/någon uteservering om något halvår.
Raschhofer Zwicklbier; luktar lite som en hefeweizen. Ganska söt och anonym i övrigt.
Hadmar Bio från Weitra; menyn hävdar att den skall vara bärnstensfärgad, ljusaste bärnsten jag sett i så fall. Ganska alldaglig ’’märzen’’. Murauer Pils;… ja… tickar man så gör man.
Murauer Doppelmalz; luktar som en för söt/väldigt outjäst dunkel och smakar även så. Men beställer man en ’’doppelmalz’’ ber man faktiskt om det. Varför bryggs/finns sådant här öl? (kanske för diebetiker som behöver en sockerkick?) Sliskig minst sagt. Visst är det trevligt med sötma i en dunkel, men det här är ju löjligt. Dagen fick avslutas med en Thurn und Taxis Pilsener; något skunkig arom trots den bruna flaskan. Smakar dock helt ok. Tunnelbanan gick inte så sent tydligen så det fick bli en bulle ’’hem’’.

Hemresedagen bjöd på en överraskning, på flygplatsen fanns en irländsk pub
(dvs en pub som har Kilkenny och Guinness på fat)
som hade Reininghaus Jahrgangs pils från Gösser; tvättäkta pilsener överraskande frisk. Bättre än genomsnittspilsnern.
Gösser Zwickl naturtrüb; tjock vacker skumkrona, smaken var dock rätt tunn och blaskig.

Öl i Österrike del II-Det finns ett litet trix

Efter att ha handlat öl och frukost på Spar var det bara att gulfsa i sig densamma innan det var dags att ge sig ut igen. Vi tog spårvagnen till Laudongasse där ett par hak med exotisk öl skulle finnas. Inget av dessa hade dock öppnat skulle det visa sig. I stället gick vi bort mot Rathausplats och hittar på vägen dit lön för mödan, en krog med det för mig okända bryggeriët Zwettler som huvudleverantör.

Zwettler Zwickl kellerbier inleder dagen; härligt grumlig, fruktig, tydliga apelsintoner, behaglig efterbeska. Kanske resans bästa öl.
Zwettler Pils; metallisk smak med brödig eftersmak. Finns ordet aromhumle i det tyska språkët tro?

Vi gick vïdarë bort till det till en början trevliga bierhof som ligger undangömt i en gränd. Mysig lokal med för Österrike/Tyskland, ett brett ölsortiment. Till den goda maten dracks en brödig Ottakringer Zwickl följt av Innstadt Hefeweizen; riktigt bra, med skumbanan ock allt det där som hör till men dessutom en trevlig brödig ton. Ottakringer Schnitt; metallisk, karamell, någon ton av päron.
På deras öllista stod det dessutom ''Ottakringer Schwarzes''. Bryggeriet i fråga gör inte ens någon schwarz (inte enligt RB i alla fall ), det var i själva verket bryggeriets dunkles. När vi fick notan tyckte de asen att vi skulle betala för (det goda) brödet vi inte hade beställt, som vi antog ingick. Ingen stor summa att tjafsa om, men jävligt dålig stil.
Gamlingarna gick iväg åt något annat håll medan jag besökte Bieradies en gammal favoritpub sedan sist vi var i stan, här hälldes ett glas av pubens egna landbier (bryggt av Villacher) upp. Ganska schysst, brödig behaglig maltighet.
För att orka med ''kvällskiftet'' åkte jag ''hem'' till rummet där de andra väntade. Lite vila fick man väl, men dock ingen välbehövlig sömn.

Jag åkte tillbaka med spårvagnen samma sträcka som tidigare på dagen till Laudongasse och nu hade gatans båda intressanta pubar öppnat först blev det Kolar vars öl bryggs av något litet bryggeri enligt den ena bartendern. Kolar Pils; Alldaglig pilsner, varken bra eller dålig.
Kolar Zwickl; grumlig som sig bör, överraskande frisk humlekaraktär. ''Otysk''. Lite som att tugga på granbarr. Lite väl mycket kolsyra.
Slutligen slank även ett glas Kolar Dunkles ner.
På puben/rökrutan USW vägg i vägg intogs deras båda husöl en ljus och en mörk, båda från tyska Traunstein .
Sedan var det bara att åka hem och försöka tränga sig förbi alla horder av prostituerade för att ta sig ''hem''.

På allmän begäran:Öl i Österrike del I

Terminal 2 på Arlanda var terra incognita för mig fram till den stora avresedagen. Resan i sig var inte mycket att orda om mer än förvåningen över att man fick ett par mackor på planet. Plus i kanten för Niki. Väl framme på vandrarhemmet på Grangasse fick vi (farsan, Pütte samt undertecknad) förutom nyckel till rummet även en ölkupong var tll baren tyvärr fanns det bara Ottakringer Helles att ''välja på''. Hungriga som vi hade blivit blev det en promenad ner till den myllrande Mariahilferstraße där vi åt hemsk snabbmat. I ett civilicerat land som Österrike gick det naturligtvis att få sig en burk öl som smakade minst lika illa till ''maten''. Gambrinus från det lokala jättebryggeriet Ottakringer; obefintlig arom, ganska söt. Oerhört menlös. De övriga resenärerna gick för att handla sprit antagligen.
Själv tog jag tunnelbanan till Drestnerstrasse där bryggeripuben Brigitta-bräu är belägen. De hade bara två olika öl.
Helles, uppenbarligen ofiltrerad vilket höjde förväntningarna. Mer karaktär än i en ''fabrikshelles'', men något mer mindre beska.
Hanf; ''storbubbligt'', långvarit skum. Den för alla dessa Centraleuropeiska hampaöl så typiska söta aromen återfinns samt tydliga toner av naturell yoghurt. Obalancerat söt, men sötman kommer antagligen ej från malten utan från hampan. Obehagligt söt.
Ganska långt därifrån låg puben Hansy dit det blev en kvällspromenad. Deras egen öl Hansy Helles/Zwickl var helt ok. Misstänker att det var tjeckiska Bud med ett annat namn.
Ett annat mer fancy hak i närheten som jag tror hette ''Ferdinand!'' hade ett par exotiska föröl som tvunget skulle drickas.
Egger Zwickl 1868; Ser fantastiskt inbjudande ut och får mig att undra varför jag ej beträdde ''tysktalande mark'' förra året. Obalancerad, skulle gärna fått haft mer malt. Sedan blev det till att ta U-bahn ''hem'' till Westbahnhof. En förvandling hade nu skett av Mariahilferstraße som nu var Whore city skulle det visa sig. Man blev antastad till höger och vänster av den ena anorektiska sexarbetaren mer motbjudande än den andra. Något som dock var bra med denna gata var alla nattöppna snabbmatsställen som även verkade fungera som lunch/fika-rum för flickorna. Gäsp.

Maison de pont

Dags igen för Uppsala belgoträff. Vi var ett sällskap på nio pers, plus en massa andra besökare som hade trotsat lappkylan och begett sig till den för evenemanget nya lokalen Bridgens hus i Uppsala där hela 43 olika brygder kunde få avsmakas.

Bla Gjölen ''tävlade'' med sin första brygd någonsin. Personligen hann jag inte ens smaka hälften av ölen innan det var dags att lämna in rösterna. Av de få ölen som hanns med föll mina röster på följande:
Guld: Ulrik Strandberg, American fall season
Silver: Kjell&Helena Eriksson, Bubbeldubbel
Brons: Ulrik Strandberg&Ulf Henryson, Spelivink saison

Av de öl som tog medaljer hann inte jag smaka någon. Hög klass var det dock över lag på vad man hann med. Även HÄR, HÄR & HÄR kan man läsa om detta spektakel.
Ett jättetack till alla funktionärer och arrangörer som hade ordnat detta på ett utmärkt sätt!

De flesta av oss drog traditionsenligt vidare till O'Connors där mat intogs med det fylliga lokala fatölet B*RP från Slottskällan. Avslutningsvis ''varvade jag ned'' med ett glas Samuel Adams Noble pils innan det var dags för hemfärd.

Öl i Åbo

Vad gör man när det är kallt hemma och det känns som att vintern aldrig tar slut? Åker någonstans där det är ännu kallare förstås! Båtresan var ej så mycket att orda om. Tidigt på morgonen var vi (festfolket) framme i Finlands femte (!) största stad. Från båten var det en bra bit upp till centrum där vårt hotell låg. Som tur var var det ''bara'' 10 minusgrader. Praktiskt taget djupfrysta kom vi äntligen fram, men att ta sig in gick ej för sig förrän klockan 16. Ett närliggande cafe fick bli vår tillflyktsort. En riktigt god frukost intogs där. Som tur är öppnar krogarna ännu tidigare i Finland än här så vi slapp frysa mer än nödvändigt. På väg till puben fanns en välsorterad skivbutik där några plattor inhandlades. Krogen Uusi apteekki låg på andra sidan Aura å. Vad som var så ''uusi'' för stod vi aldrig då stället såg minst sagt old school ut. Kändes som om hela stället var influget från Tjeckien. Riktigt skön lokal. Ölen då? Inget jätteimponerande sortiment, men klart överlägset Viking line. Ett par fatöl slank dock ned; Klášter Cerny, samt Kievari Espi från Laitilan Wirvoitusjuomatehdas (Lahtis läskedrycksfabrik). Det överlägset bästa jag smakat från detta bryggeri för övrigt. Något brittiskt skulle det nog föreställa.

Nästa stopp var det närbelägna pampiga Old bank där vi blev sittande en bra stund. En bartender som var väldigt duktig på svenska var inget minus. ''Koff 3'' och Aura från Hartwall var två lättförglömliga ljusa lagers. Sedan var det dags för tjeckiskt igen Klášter Tmavé Ležák 11°. Jag har ju alltid inbillat mig att ''lezak'' någonstans betydde typ ljus (svetly), men i själva verket är mer i stil med ''mellanöl''. Vi kom i alla fall fram till att denna flasköl nog inte var samma som fatet jag intagit på ''Apoteket''. Den här smakade mer som dillchips, eller dilldip. Marginellt godare än det låter...
Ett steg upp från detta var Oxfordshire blue från Ridgeway. Betydligt trevligare än de flesta av deras ''tomte/ren-öl''. Lite överraskande fanns även en liten flaska Struiselensis som bara låg och väntade på att bli uppdrucken av oss. Antagligen mer av en sommarsvalkare än en vintervärmare. Riktigt bra, bara snäppet sämre än Rodenbach.

Det var fortfarande några timmar kvar till vi skulle bli insläppta på hotellet så stegen styrdes till bryggeripuben Koulu (skolan) som var inrymd i en gammal ståtlig skolbyggnad. Ett glas Lehtori fick göra den bisarra maträtten sällskap. En ok ljus lager till en ok portion mat.

Hotellet skulle snart öppna och på väg från skolan gled vi in på alko där det storhandlades sahti mm. Underbart att slippa tänka på flygets viktgränser och bara plocka med sig en stört tung väska.
Efter att släpat med sig densamma något kvarter till hotellet var det bara att lasta in sahtin i kylskåpet (då det är en kylvara). Någon timmes skönhetssömn gjorde oss gott och nu var vi redo för kvälls/nattskiftet. Kvicksilvret hade nu krupit ned till uppfriskande -15 grader. Lite pengar togs ut och vi var på väg till bryggeripuben Herman. Vi kom dock ej så långt, Teerenpeli hade en pub i stan så det blev en sväng in dit för ett öl jag en smakat eller hört talas om förr, Pakkaspaavo en för söt mellanöl av något slag.

Vi förtsatte färden ned mot Herman, men även den här gången blev det ett misslyckande. Sunkhaket som hette något i stil med Rokkikluubi hade ett kylskåp som visade sig innehålla några exotiska brygder, Brooklyn Summer ale till exempel. Ingen höjdare i svinkylan. Mer sommaröl i kylan i form av Koff Surfer, ännu en lättdrucken ljus lager. Slutligen den alkoholfria Nikolai Tumma från Sinebrychoff. Ett liveband fanns på plats och förgyllde tillvaron. Jag köpte deras demo och snackade en del med trumslagarpojken.

Planerna om Herman hade nu definitivt avskrivits och vi gick istället tillbaka till Koulu där Maisteri och Ope fick avsluta en lång dags ölande. Inga höjdare, men porr för en tickande dåre som undertecknad. Lite asiatisk sjukt stark mat på rummet fick avsluta finlandsvistelsen för denna gång.
Båten hem gick tidigt nästa morgon. Lyxhytt (de har kylskåp) hade bokats för att få hem Sahtin välbehållen. Tungt att dra ''skiten'' i all snö, men det var antagligen värt det.