Ölprovning

Åtta törstiga arbetare och akademiker hade samlats för att prova en massa öl igår kväll.

’’Strong ale’’
Stille nacht’08 10 poäng
Rogue Double dead guy 8 poäng
Duchy Select ale 6 poäng
En nödklass som var insatt för att det skulle bli någon provning över huvud taget. Den lagrade belgaren hade utvecklats bra under de senaste två åren.

Dubbel-IPA
Brew-dog Hardcore 9,2% 11 poäng
Southern tier Imperial gemini 10 poäng
Victory Wallop 3 poäng
Betydligt roligare öl än DIPA-provningen förra månaden.

Imperial stout
Avery The czar 16 poäng
Brew-dog ’’Pingvinen’’ 14 poäng
Brooklyn DCS 10 poäng
Haandbryggeriet Dark force 8 poäng
I mitt tycke var NTP bäst, men även de andra brygderna hade ypperliga kvaliteer.

Öl i Manchester del III- Ett sista besök på Microbar

Det skulle dröja innan planet hem skulle gå, så det fanns tid att gå och få pengarna tillbaka för väskan. Sagt och gjort så var det bara att leta upp ett nytt ställe att köpa en ny på. Efter lite irrande hittades en som höll hem i alla fall. Det blev ett till besök på nykomlingen i hall of fame, Microbar för några sista öl.
Flying Elephants från Ulverston som hade relativt mycket kolsyra och var ganska sträv.
Brockville pale från Tryst; Söt och annorlunda, nästan godissmak. Känns galet färsk.
Estivator från Old bear; ser ut som en wit, sur arom och smak med toner av svavel och grönmögelost.

Sedan blev det till att bege sig till flygplatsen där jag åt någon torr, men ändå flottig kycklingschnitzel med alldeles för mycket vitlök. Till detta dracks en Cusqueña från Cervecera del sur del Peru; som vilket ljust makroblask som helst. Vid ankomsten till Arlanda öppnade jag ölväskan för att lägga ned handbagaget där i (för att slippa släpa på två väskor) och kände en bekant doft, blött var det också. En mörk vätska syntes. Jag befarade det värsta, dvs att ’’Pingvinen’’ hade gått sönder, men när jag kom hem var alla flaskor hela och nivåerna i flaskorna var på normala nivåer. Skumt.

Öl i Manchester del II-Mellanölsorgie

På vägen tillbaka till stationen kom jag förbi en bokhandel där den nysläppta boken 500 beers av Zak Avery inhandlades.
Tre Nils Oscar-öl, Crocodile, finns med, samt Carnegie, fast det hävdas att den är dansk (vilket man på sätt och vis kan förstå att en icke skandinav kan tro).
Satt och kikade lite i den på tåget tillbaka till Manchester. Det var inga problem att hitta till vandrarhemmet, men det var för tidigt för att checka in, så istället begav jag mig ut för att hitta en vettig väska att frakta hem ölen som skulle inhandlas i. Efter lite letande hittades en som verkade ok. Det var fortfarande för tidigt för att checka in så stegen styrdes mot bryggeripuben Marble arch. På väg dit såg jag ett okänt fatöl i ett pubfönster. Det blev att man satte sig där istället.
Vilket ställe! Beläget i samma köpcentrum i vilket väskan inhandlats. I ett foodcourt närmare bestämt, fantastiskt att kunna äta mat från världens alla hörn och samtidigt ha cirka 60 olika öl att välja på (och kanske 15 olika ciders). Fyra cask och resten flaskor, och inte vilka flaskor som helst cirka tio belgiska fruktöl, och resten från obskyra brittiska mikrobryggerier. Priserna var också helt ok, eller vad sägs om en Brew dog Hardcore IPA second edition 9,2% för £2,57?
Kruxet med de flesta flaskorna var att de flesta stod i rumstemperatur och var egentligen för att köpa med sig, men det gick bra att be bartendern ställa in dem i den lilla kylen för konsumtion på plats. Man kan ju ta en pint real ale på fat medan man väntar. Härifrån köpte jag med mig den mesta av ölen som följde med hem. Needless to say, det blev inget besök på Marble arch, istället fastnade jag på detta guldställe vid namn Microbar.
Boggart Rum porter från Boggart hole clough; romen känns verkligen av. Känns större äv sina4,6%, söt, kanske är ’’alkoholvärmen’’ inbillad. Ett riktigt sipparöl.
Check mate från Loddon; ganska ljus, honung och typisk brittisk bitterbeska.
Brockville Dark från skottska Tryst; ljust kopparfärgad, mycket rök i aromen. Stor kropp för sina 3,8%. Svavel, kol i eftersmaken.
Keswick Mayors ale; gyllenfärgad, luktar drav, lite sträv öl.
Ray of Sunshine från Boggart hole clough; brödig, inte så mycket mer.
Thirst Pitch från Keswick; lite träig, szechuanrätten jag åt till lade smaklökarna tillfälligt i koma.
Winster valley Best bitter; en ganska tråkig best.
Slutligen blev jag bjuden på en till öl från samma bryggeri (Old school) när jag var på väg därifrån. Vad ska man göra?

Väskan som hade inhandlats och lastats i tretton öl (bla ’’Pingvinen’’ för £40) samt lite annat havererade på vägen till boendet! Sirocco heter väskmärket som inte klarar en dags öl’’resande’’.
Väl framme blev det lite välbehövlig vila innan det var dags att ge sig ut igen.
Den här gången lyckades jag efter lite irrande hitta fram till Marble arch.
Förutom deras egna utmärkta brygder fanns även flera gästfat.
Det här var det roligaste stället under den här resan med trevlig/kul personal och likadana gäster. Som en bitter, men jävligt rolig brevbärare tex. Maten var också väldigt god med brittiska mått mätt.
Brewers gold från Pictish; Riktigt bra mellanöl, ’’humlefrisk’’ är ett ord man inte brukar förknippa med det här landets öl, men denna är det. Gott!
Hartington Bitter från Whim; snäll men ändå karaktärsrik bra sessionöl som man skulle kunna hälla ned många av, men det fanns inte tid för dylikt förfarande då det fanns för mycket annan öl att jobba på här.
Bra urval av gästöl här.
Phoenix Passion; tvättäkta färsk passionsfrukt i aromen. Galet söt väldigt mycket passionsfrukt. För tankarna till isglass. Tar man stora klunkar känns lite alkohol av. Ljusår bättre än Floris Passion, men vet ändå inte vad jag ska tycka.
Stone circle från Millstone; väldigt ljus och obalanserad, men ändå helt ok.
Deras egen Ginger; söt ingefärsbomb, inte mycket mer.
1732; smakar och luktar svett på ett amerikanskt bra sätt.
Summer; Wow! Amerikansk humle? Vilken trevlig överraskning. Torr och välhumlad. Jag förstår verkligen det här bryggeriets storhet.
Slutligen 1734; ganska ljus; spritig och söt, men ändå ganska god. Kaffe, fyllig. Choklad i eftersmaken.

Öl i Hereford

Efter den ganska lugna första kvällen styrdes stegen tillbaka till stationen för vidare färd söderut till den lilla staden Hereford inte långt från Wales. Den engelska landsbygden är minst sagt vacker på sina ställen. Väldigt mycket betande (o-)djur sågs från tåget.
När jag anlände det ganska dyra hotellet var det för tidigt att checka in.

Dock inte så tidigt att puben The barrels med sina roliga gäster inte hade börja servera öl från kvalitetsbryggeriet Wye valley som tidigare huserade i puben. Först deras Bitter; någonstans mellan gyllene och koppar i färgen. Beskare än de brukar. Lång eftersmak. Lite obalanserad kanske. Smakrik för ett öl på 3,7%. 2£ för en pint real ale! Jämför med Akkurats 74:-eller vad det kostar nu för tiden.
Dorothy Goodbodys golden ale; grönsaker i aromen, söt, men inte för mycket. Godare än det låter.
Butty Bach; brödig, men ganska neutral. Funkar väl på sommaren antar jag.
Summer of 69; Gott, men vad ska man säga om fanskapet? Som vilken ljus cask ale som helst?
Country ale; kopparfärgad,riktigt god, men vad smakar det? Någon träig chokladtog står att finna.
Wholesome stout; smakar ’’större’’ än sina 4,6%. Fyllig och med någon rökton.

Hotellet hade nu ’’öppnat’’ och incheckning kunde ske. Ett par timmars ’’halvtids-sömn’’ gjorde mig mycket gott.

Andra halvlek skulle utspelas tvärs över gatan från The barrels, på bryggeripuben Victory/The hereford brewery. Jag hade inte ätit något sedan min ankomst i staden, och här hade de ingen mat heller så det blev bara en fulöl (Grolsch Blond; precis så ’’ickesmakande’’ som man kan tro, någon brödig ton. Hälla-ned-lager.) innan jag gick och åt kinamat ett par kvarter därifrån.
Min brutala hunger till trots smakade maten ändå inte särskilt bra.
Väl tillbaka på Victory kunde nu bryggeriets egna öl gås igenom.
Original bitter; en glad överraskning. Nästan amerikansk humlesmak, men tydligen är det bara challenger och spalt. Ändå är den inte särskillt besk istället ganska söt.
Best bitter; ganska mörk, metall och lite jord i smaken, ganska hemsk faktiskt.
Organic Bitter; även denna öl känns något metallisk, en tydlig ton av äppeljuice. Det ser även ut som äppeljuice. Galet färsk i alla fall.
Organic oatmeal stout; som vilken oatmeal stout som helst, ganska mild.
Owd bull; något tunn, inget som tar emot, bara att hälla ned.
Slutligen Muttleys revenge; gräsig arom var vad som blev skrivet om det ölet.
Två matstopp blev det på vägen ’’hem’’.

I Hereford låg priserna på närmare 2£ jämfört med södra Manchesters innerstad (där jag huserade dagen innan) där en pint låg närmare 3£.
En mysig liten stad, om än ej idyllisk.

'O'l i Manchester del I-Katastrof

Forra arets soloresa gav mig blodad tand. Skont att komma bort fran allt och alla ett tag. Nu ar det dags igen. Planet fran Arlanda var sa klart forsenat, men det kanske jamnar ut sig i och med att det ar en annan tidszon har. Val framme tog jag taget fran flygplatsen till Manchester picadilly varifran det var gangavstand till ''hotellet''. Lite avlastning pa det mycket billiga rummet innan det bar av ut pa stan igen. Jag trock i mig lite snabbmat pa vag till puben Ra!n som hade det lokala bryggeriet J.W. Lees som huvudleverantor/agare.
Forst ut deras Strawbeery; Vag arom och smak av jordgubbar, i ovrigt som vilken bitter som helst.
Bitter; brodig, nastan en smak av knackebrod.
Coronation st.; Kopparfargad, relativt smakrik, lang ''brittisk efterbeska''.

Det hade blivit dags att bege sig ''hemmat'', pa vagen till boendet lag puben Lass o' Gowrie. Det forsta som motte mig nar jag oppnar dorren ar Darth maul som inte hade aldrats med vardighet. Minst en decimeter kortare och atskilliga kilo tyngre an vad man minns honom fran filmerna och med en galet bred brittisk dialekt... eller sa var det bara nagon som hade en mask pa sig.
I den nedgangna baren blev det en helt galet intetsagande pint Coachmans fran Coach-house.
Slutligen Honeypot, aven den fran samma bryggeri. Lite ''maltig bitterarom''. Smakar blandsaft. Alldeles for sot, obalancerad.

Katastrofen som anges i rubriken uppdagades pa rummet. Jag hade glomt adaptern till deras muppiga vagguttag! Hur ska man klara sig utan telefon? Helt sinnes-sjukt.

Ny bryggeripub på gång i stan

Jag känner att bloggen inte riktigt har levt upp till sitt namn. Här är ett steg i rätt riktning i alla fall.
Jag var och inhandlade Sunturnbrew i går på Regeringsgatan vars nyhetshylla kändes mer urplockad än någonsin. Varmt var det ju så det blev ett par kalla från Sprecher på Monks Generation porter och Mbege ale, båda väldigt underliga.
Monks planer på en ny restaurang/pub på Bryggargatan har tydligen gott i stöpet. Istället blir det ännu en bryggeripub i deras regi i Gamla stan av alla ställen. Monks porterhouse blir namnet och de ska ’’bara’’ ha svart överjäst öl. Charles är bryggmästare även här, men en ’’vanlig’’ bryggare ska tydligen också anställas. Portarna slås upp redan nästa vecka, men bryggandet dröjer innan det kommer igång då de inte har något bryggverk på plats än. Ett par hundra flasköl ska också finnas.
De 56 fatöl som de ska ha blir enligt min gissning svenskt rekord. Jag tvivlar dock att man kommer få se alla kranarna igång samtidigt. Tolv svenska mikrobryggerier ska ha sin egen kran där. Så får respektive bryggeri skicka dit vad de behagar (dessa öl behöver inte vara svarta). Låter oerhört spännande.

Gyllenbock & c:o

Trots rubriken var vederbörande inte närvarande, hans medverkan hade dock behövts då det var många klasser som skulle jobbas igenom. Istället var det den gamla ‘’kärnpanelen’’ som hade samlats för att avverka en massa öl i ännu en paralellprovning. Värst först:
Ljus lager
TT Green 4 poäng
TT Sailor 3 poäng
Sagres 2 poäng
Riktig skit alltihop om man frågar mig. Jag blev dock positivt överaskad av Sailor som hade lite veteölstoner.

Premium lager
S:t Eriks Sommarlager 6 poäng
Pistonhead Low ridin (sommar) 5 poäng
Ringnes Gold 4 poäng
Starobrno Baron Trenck 3 poäng
Klass-skillnad IMHO. St erik känns frisk och modern. Pistonhead är lite åt samma håll, men alldeles för snäll så klart.

’’Gyllenbock!’’
Herslev Majbock 6 poäng
Samichlaus Helles ’07 5 poäng
Grebbestad Maj’’bock’’ 4 poäng
Eggenberg Festbock 3 poäng
Samichlaus klassificering känns felaktig, mer som en dubbelbock. Den har dock utvecklats på ett fantastiskt sätt på ynka tre år. Underbar, men den övriga panelen var inte lika hängivna av den 14-procentiga brygdens kvaliteer. Herslev var en glad överraskning, inte alls så spritig som jag minns den. Att som Grebbestad kalla ett 6-procentigt öl för bock känns mig främmande. Premium lager?

Tripel
Nörrebro Tripel de lente Sauternes 4 poäng
Victory Golden monkey 3 poäng
Nögne ö Tiger tripel 2 poäng
Jättegoda öl. Intressant att notera inköpspriserna; Nörrebro 160:- (helt galet och ej vart det även om det var ett jättebra öl). Victory 2,69 dollar, Nögne ö 99 nkr.

Belgian strong ale
Duvel 4 poäng
Ename cuvee 974 ’07 3 poäng
Nögne ö Dunkel wit 2 poäng
’’Gammal’’ är äldst.

IPA
Brewdog Punk 9 poäng
Nynäs Indianviken 6 poäng
Mohawk summer 2 poäng
Haandbryggeriet IPA 1 poäng
Jag har alltid hävdat att Indianviken varit ett grymt underskattat öl, här stod den sig relativt slätt mot ’’skotten’’. Dags att omvärdera tydligen…

Öl i Trondheim

Fem glada, men lite trötta gnagare; Stefan, Majsan, Knutte, undertecknad samt Tom(tomtom) hoppade vid tretiden i tisdags morse in i en bil och begav sig med destination Åre norrut. En massa olika öl dracks under de 63 milen och det var riktigt skönt att lägga sig att sova ett par timmar när vi på förmiddagen kom fram till vårt mål.
På eftermiddagen bastade vi (grabbarna i alla fall) i källaren på ’’vårt’’ hus.
Och när kvällen kom grillade vi på Åresjöns strand, gott, roligt och myggfritt! Naturligtvis drack vi en del ytterst delikat öl även här.
Efter den utsökta måltiden begav vi oss tillbaka till lägenheten som hade hyrts för en natt. Någon sista öl delades det även på innan vi gick till sängs ganska tidigt.

Jag tröck i mig sex överblivna kotletter som frukost på onsdagsmorgonen. Stackars Fajanen hade under kvällen/natten blivit magsjuk och var helt ur slag under större delen av resan. Han var nog den enda av resenärerna som gick ned i vikt under den här turneen.
Bilen rullade vidare de sexton milen till Trondheim där Scandic där vi bokat ett par rum invaderades av diverse AIKare.
Kanske 100 meter från Hotellet låg en vinmonopolet-butik (med dess sinnessjuka priser) där Majsan, Tom och jag shoppade loss. 1902nkr gick kalaset på för min del. På väg tillbaka till hotellet kolapsade min väska under vikten av all öl och mjöd. Som tur var åkte vi bil på denna resa. Köpte väskan i Krakow i vintras, Gabol heter väskmärket som inte klarar lite seriöst ölresande.
Efter att vi lastat av de dyra varorna drog vi till vänsterstället Ramp där vi även åt. Mycket flasköl från Norges mindre kända bryggerier fanns att välja på.
Först gick vi på fulölen med en varsin Dahls. Det stora bryggeriet såg man från uteserveringen, så även om det var makroöl var den i alla fall lokal.
Hela resans ölanteckningar verkar ha försvunnit konstigt nog. Jag för in dem här om de skulle dyka upp. Ett mysterium. Istället blir det namedropping. De övriga grabbarna dök även upp och gjorde oss sällskap i värmen. Stabburøl från Atna.
Berentsens Økologisk pils
Kvamsholmer från Inderøy.

Efter denna uppvärmning gick vi tillbaka till hotellet för en stund. Tom var fortfarande illa där an och tog ingen mer öl under matchdagen. Det gjorde däremot jag och Majsan på Den gode nabo som var svår att hitta tack vare Rate beers felaktiga karta. Deras uteservering var svårslagen; en flytbrygga i Nidelva där vi satt och sippade på dyra droppar i den högt stående kvälls-solen. Bah humbug 5% från Wychwood och utmärkta Pilegrim från Kinn.
Lerkendal ligger långt från centrum så vi gick dit i god tid och kunde hämta ut allas biljetter utan köande eller andra svårigheter. Det fina vädret var som bortblåst och regnet strilade istället ned. Som tur var fanns det platser under tak inne på arenan. ’’Svenska mästarna’’ (som nu inte gjort mål på fem matcher) skämde ut både sig själva och sitt land och Rosenborg kunde lätt gå vidare med 4-0 totalt.

Tröst fanns dock att finna på bryggeripuben Trondhjem dit Majsan, Knutte och jag styrde våra tunga steg. Trondhjemspils, Pale ale, Bitter, Porter, Indian summer ale och Amber hanns med innan de stängde. Riktigt kul människor fanns det att snacka med här även om ölen ej var av toppklass.

Under matchdagen träffade vi en gnagare som jobbade på det av Carlsberg/Ringnes ägda Dahls bryggeri i östra delen av Trondheim. Han lovade oss en mini-rundtur på torsdagen. Det såg väl mest ut som det gör på stora ölfabriker med flaskor och burkar som åker fram och tillbaka i en rasande fart.

Vi skulle även kolla ölsortimentet i en livsmedelsbutik innan vi begav oss hemmåt. I Norge får de i likhet med Finland sälja öl med max 4,7% i vanliga butiker. Sortimentet var riktigt illa, och dyrt (så klart). Bara Stefan köpte med sig ett par sorter.

På vägen hem tog vi vägen över Sundsvall där vi åt och tog en öl på Irish pub. Den väldigt ljusa Blondinen närmare bestämt. Några vinmonopoletöl smakades också av i bilen på vägen hem.
Öl i Stockholmredaktionen ber att få tacka alla övriga resenärer för en kul resa trots allt.

Öl i Vasastan

Herrskapet var ute en sväng i går på den nyöppnade puben The queens head. Det enda som egentligen skiljde det från en Bishop arms var att de hade Åbro som huvudleverantör, väldigt lite svensk mikroöl, bättre musik samt frånvaron av horsebrass.
Maten var ingen höjdare, inte mer än ok.
Till den en pint av den tråkiga Fullers Summer ale; väldigt fruktig arom. Väldigt snäll, med en subtil beska.
Nøgne ö Dobbel IPA; stiltypisk på alla sätt och vis. Jag tycker nästan det är lite ''tysktråkighet'' över stilen, dvs. allt smakar likadant. Denna öl är kanske något godare än de brukar.
Herold Bohemian golden lager; luktar glass och jäst. Klassas som pilsener, men jag tycker det är för lite humlebett för det. Kanske känns det så när man mycket ostrategiskt dricker detta öl efter en dubbelIPA...
Slutligen Glissade från Sierra nevada; söt och maltig arom som det anstår en bock. Texten på flaskan sammanfattar ölet på ett utmärkt sätt ''Glissade is a remarkably mellow take on the traditional spring bock. With restrained sweetness, we emphasize subtle malt flavor, balanced against delicate aromas of spicy and floral european hops.''