Öl i Belfast

Tidigt på morgonen kom vi fram till staden som hade skakats av upplopp fyra kvällar/nätter i rad. Något som verkar vara tradition i den nordirländska huvudstaden dagarna efter protestanternas årliga marsch. Färjeterminalen är belägen långt från centrum, men vi hade gott om tid på oss så vi tog en långpromenad genom vad som mest var industriområde. Sju kilometer närmare bestämt.
De första ölen på Den gröna (eller är det orangea?) ön intogs på weatherspoonspuben Bridge house. Det bästa haket jag besökt den kedjan, antagligen för man inte hade druckit en enda bira från Nordirland innan denna resa.
Sex real ales sänktes i alla fall. Först Navvy från Phoenix följt av Yella belly Gold från Batemans. Moongazer från det för mig okända Tring, Hydes Finest, W h buckley Grand cru från walesiska Evan evans och slutligen Seven stone weakling från Lymestone.

Det var hög tid för middag. Denna intogs i vad som verkade vara ett protestantiskt område. På en innergård fanns den trevliga restaurangen Mollys yard som inte bara hade kanonmat utan även en bunt inhemska öl. Samtliga från Hilden som antagligen är ''landets'' största bryggeri. Vi, åtminstone jag tog en öl av varje de hade: College green Belfast blonde, Headless dog, Titanic quarter beer, Scullions irish ale, Twisted hop, Barney’s brew och Cathedral quarter beer. Standarden på ölen var verkligen skiftande, ju starkare bärsen var desto bättre hade bryggarna på Hilden lyckats tycker jag.
Vi fick i oss en hel del öl denna sköna, mulna men regnfria dag, men det var ändå lugnare än dagen innan.
Det fanns inte en chans att en ny långpromenad skulle komma på tal, istället blev det taxi tillbaka till båten. På vägen dit såg stod många av de för Nordirland karakteristiska bepansrade land rover-polisbilarna. Den lokala polis-styrkan laddade upp reält inför kvällen såg det ut som. Denna konflikt verkar ju för en utomstående ateist som undertecknad hjärndöd, men inte mindre intressant för det.