Öl i Chicago del V-Lugnet före stormen

Dagen började med en lång utflykt till den avlägsna förorten Rosemont där bryggeripuben Ram ligger. Det är en bit att gå från tunnelbanan, men ingenting omänskligt. Varmt och kvavt var det ute när jag äntligen kunde komma i den behagligt tempererade lokalen. Ram är en kedja vars Indianapolis-resturang jag besökte förra året. Hann dock inte prova all öl de hade den gången.
Buttface amber ale; alldeles för söt, majs, brödig eftersmak, dämpade matens hetta på ett föredömligt sätt.
Big red IPA; nugget och amarillo tydligen, ingen höjdarkombination.

Jag gav mig ut i hettan igen och gick tillbaka till tbanan. Väl framme ''hemma'' i Chinatown blev det till att köpa kinamat på Cantinesia. Tog en
Yanjing beer 5,5% medan jag väntade på att maten skulle bli klar. Otroligt ljus och otroligt lättdrucken. Inte så mycket kolsyra som man skulle kunna tro, smakar lite äppeljuice, ingen skunkighet, väldigt ren.

Hotellrummets ''utsikt'' bestod av en tegelvägg cirks en halvmeter från fönstret så det var väldigt svårt att avgöra vad det var för väder innan man gick ut. Iförd jeans och t-shirt (vad annars?) blev det en långpromenad i mestadels ösregn tolv kvarter bort till Villains på Clark street. Här som på ALLA andra ställen med lång öllista jag besökte under den här resan stämde densamma ganska dåligt med verklighetens utbud. Hur svårt kan det vara?
Lager of the lakes från Bells; Brödig, nästan som en kölsch, fast beskare.
EKU Pils från Kulmbacher; underlig men hemsk, jag kan inte riktigt placera smaken, men gott är det inte.
Bellaire brown från Shorts; mycket kaffe och sötma i aromen. Maltig,nötiga toner, en stabil men egen brown. Tobaksrök i eftersmaken.
Founders Dry-hopped pale ale; härlig humlearom, är antagligen helt pinfärsk. Trots all humle finns det tydliga fruktiga toner.
Det hade slutat regna och det var så där skönt ute som det är efter ett reält regnoväder. Skön och uppfrisklande promenad ''hem''.

Öl i Chicago del IV-Piece&Hopleaf

Dagskiftet ägde denna dag rum på bryggeripuben/pizzerian Piece där även Italien-Paraguay sågs.
Flat Iron Stout; kolsvart, kaffearom, tungt maltig ''trots den låga alkoholhalten''. Smör och rostade toner dominerar. Kaffesump i eftersmaken.
Worryin ale; rubinfärgad, nästan brun. Smakar lite blandsaft, ganska söt, men eftersmaken är mer torr. Vet inte vad jag skall tycka.
Cheap thrills wit; luktar nästan som det gör i ett bryggeri/brygghus. Vitpeppar smakar det mest tyvärr.
Golden Arm; ännu en brödig/fruktig kölsch, inte säsongsprodukt förvånande nog.
Full frontal; Bärnstensfärgad, underbar arom, fyllig och välhumlad. KanonAPA.
Top heavy; till en början en riktig skumbananbomb både i smak och arom. Söt, inte så mycket annat, men när ölet värms upp lite träder även klöver fram, viss efterbeska.
Trött blev man av all öl och pizza. Hem och sova lite...

Kvällsskiftet ägde rum på Hopleaf i Andersonville. Ett vattenhål för stadens ölnördar. Det fanns en del trevliga människor att snacka med så klart.
St. Ambroise Oatmeal stout från McAuslan; kolsvart, en inch tjockt krämigt skum. Kaffe, mycket rostat, len, ganska lång eftersmak
Bender från Surly; rubinfärgad, humlig arom, välhumlad,någon sur/syrlig ton, Helt ok.
I-beam alt från Metropolitan; metall och honung i aromen, tyvärr även ganska metallisk i smaken, sötare karamelltoner framträder när ölet värms upp.
Urthel Saisonnière; ljus, typisk belgoarom, saison möter tripel känns det som, överraskande sträv, torr, antagligen väldigt väl utjäst.
Cuvee des jacobins rouge 5,5% från Bockor; rödbrun, som en kriek i aromen. En hel del syra, men absolut ingen lambic, mycket körsbär och sötma med. Inte illa.
Farsons lacto; , arom av kladdkaka och gammalt öl, känns jävligt tunn med sina ynka 3,8%, relativt mycket kolsyra. Söt som man kan förvänta sig av en mjölkstout, massiv eftersmak av nötter, knappast jättefärskt, men det smakar inte jätteilla. Första maltesiska ölet jag dricker.
Speciale De block (Satan) 6; odefinerbar fruktig arom, smakar jordigt med en del sötma. Lite som för svag saft.
Green line från Goose island; ''svettig'' erotisk humle och nya sedlar i aromen. Vet inte vad de använder för humle, men fantastiskt gott är det. Hopleafs stor stark, 28:-/am . pint för det här mästerverket! Vive la biere session!
Wostyntje från De regenboog; bryggd med senapsfrön. Luktar som en wit, man känner verkligen senapen i smaken, men det är ändå sött (söt senap?). Nästan som att äta en korv med bröd, fast inte lika gott. Det skulle vara kul om det här ölet fanns på OT/Akkurat så man kunde göra denm pairingen. 33cl känns väldigt mycket.
God natt!

Öl i Chicago del III-пиво у Стокхолму

Bryggeripuben Moonshine vad dagens första anhalt där en massa bittra serber dränkte sorgerna efter förlustmatchen mot Ghana.
Saints and sinners var en torr och kolsvart stout. Mycket rostat både i arom och smak.
Dizzy; en brödig gyllene och lite fruktig ale.
Hymie weiss; ingen typisk H-W-arom, bara lite sötma. Smaken är mer åt Hefeweizenhållet. Väldigt utjäst, inte mycket skumbanan eller sötma att tala om. Mest beska.
Ghost train smoked porter; ganska ljus, rökig och torr. Inte så gott som det låter.
Åt även här och maten var galet dålig, jag skulle laga godare mat.

Åkte hem en sväng för att orka med kvällen också.
På kvällen blev det lite barhopping, där första stället var den mörka punkbaren Delilahs.
Labatt Blue Light; som väldigt utspädd äppeljuice. Riktigt superblask.
Mad Hatter Ale; en tanninrik IPA som luktar bättre än den smakar. Välhumlad som sig bör med någon ton av svamp. Utdragen efterbeska.
Xingu från FEMSA cerveja Brasil; schwarzbier med mycket restsötma, knappast speciellt färsk. Som vanligt med icke nordamerikanskt öl i det här landet. Toner av äppeljuice både i arom och smak.

Stegen styrdes mot Jacks inte så långt därifrån. Även här var maten hemsk, men det var även ölet jag drack till.
Peak organic Amber ale; luktar sött och har en obehaglig beska.

Inte långt därifrån låg The ashland, men det var stängt av någon anledning.
En lång promenad därifrån låg Sheffields i närheten av Wrigley field där det tredje basebasebollderbyt på lika många dagar (tror jag) pågick. Som en parodi på hockey helt enkelt.
Ganska många Cubsfans kom in för att fira eftermatchen samt att söka skydd undan regnet.
Green line från Goose island drack jag här. Förstår inte varför det inte finns några anteckningar. Men den var i alla fall fantastiskt god.
O'Fallon Wheach: massiv persikoarom. Väldigt söt, med artificiell persikosmak (fast det står att riktiga persikor används på burken).
Hängde med ett gäng glada och roliga (hur kan man vara rolig om man tycker om en så tråkig sport?) Cubsfans som kom från matchen tills de stängde här. De hällde i sig belgare i ett rasande tempo.
Headless man amber alt från Tyranena; som vilken alt som helst, fast med toner av stekos/stekt kött.
Darwin Original flag porter; Flaskan ser gammal och sliten ut, men i det här fallet har nog ölet tjänat på det trots den blygsamma alkoholhalten. Rökig. Inte illa.
Hitachino nest White ale; aromen är standard wit med citrus plus lakrits(!). Sötaktig som väl öl av stilen brukar vara, tydlig smak av lakrits.
Horizon red ale från Summit; nästan brun och luktar te. Helt annan humleprofil än vad man är vanligtvis hittar i en red... på ett dåligt sätt. Lång efterbeska.
Dark horse Raspberry ale fick avsluta kvällen; Vildhallon i aromen. Inte så söt som man kan tro, men visst känns hallonen. Rätt mycket beska.

Öl i Chicago del II-Bryggeribesök&storhandlande

Det skulle ju i sann ÖiS-anda storhandlas öl också. Inte galet långt från där jag bodde låg en affär i Binnys-kedjan. Där fanns det öl och en delikatessdisk. Dessutom ska det finnas en bar där som jag inte såg till. Det blev en presentförpackning från Ommegang, med tre olika 75:or och ett snyggt glas, En presentförpackning med tre olika 65:or från det lokala Goose island. Man kunde inte ha köpa småflaskor så det blev ett ''mixed 12pack'' från Fort collins. Lösa 65:or däremot gick bra. Besöket där kostade mig$215:-. Det var ölporr det!
Jag gick faktiskt tillbaka också då min nya (men nu trasiga) väska var väldigt bra att bära/dra. Synd bara att det började spöregna innan man kommit halvvägs.
Väl tillbaka på rummet var det bara att dumpa av grejorna. Jag hade en tid att passa, en bryggerivisning på Half acre var nämligen inbokad.

På vär dit blev jag akut tvungen att uppsöka en toalett, således blev det lunch på en mexikansk resturang som hade en dylik. God men konstig mat. Öl hade de ej.

Har aldrig varit på ett så välbesökt bryggeribesök någon gång. Gratis var det och man fick dricka hur mycket man ville av tre sorter. Bryggmästaren som höll i rundvisningen var riktigt rolig, även om det var lite jobbigt att stå så länge. Han sa att bryggeriets produkter bara fanns att köpa i Chicago och några förorter och blev mycket förvånad när jag påpekade att det fanns Half acreöl på flaska på min lokala bryggeripub i Sverige. En souvenirbutik fanns där man även kunde köpa med sig flaskor och growlers. Handlandet var ju redan avklarat.
Istället blev det färd tillbaka till gamla hederliga Chinatown där det liksom varje dag förtärdes Kinamat på rummet i ''halvtid'' acompanjerat av någon exotisk läsk eller vatten på flaska. Har man inte varit i USA kan man kanske tycka att det är onödigt att köpa vatten.
Gå till din närmaste kommunala simhall och drick vattnet ur bassängen där. Så smakar kranvattnet i åtminstone tolv av de tretton stater jag besökt.

Andra halvlek började i centrum som inte är det pubtätaste (i alla fall inte bra pubar) området i staden. En av dem är i alla fall The gage på Michigan avenue. Slog mig ned i baren bredvid en dryg jävla bög som blev utkastad så småningom. Extra dricks!
Golden cap från New holland; Luktar typiskt belgiskt, smakar ''större än sina 6,6%. Väldigt spritig och torr (som visserligen hör en saison till). En besvikelse.
Three floyds Gumballhead hade jag smakat på dagen innan och tyckt mycket om, men det var lite ''sent'' då så det var dags att ge ölet i fråga en ärlig chans. Antagligen världens bästa veteöl alla kategorier helt otrolig arom och smak. Erotisk amarillo i mängder. Jag vet mina begränsningar och kan inte göra detta öl rättvisa i ord, läs istället vad andra har skrivit.

Vidare till nästa ställe, State&Lake som låg just i denna korsning. Det kan vara en hotellbar, men jag är inte säker. Lite intressant öl fanns där i alla fall.
Krankshaft från det lokala Metropolitan; ett av de ljusaste öl jag druckit. Påminner mest om äppeljuice i smaken.
The bitter end från Two brothers, en APA med en humlekombination jag inte riktigt gillar.
Rockys revenge från Tyranena i grannstaten Wisconsin; mest maltsötma och kakor/bakverk i aromen, smakar lite unket, och träigt antagligen inte för att ölet skulle vara gammalt.

Vidare till nästa ställe Paramount room där Alpha king intogs. Även detta öl hade smakats på dagen innan fast väldigt sent. Ännu ett wowöl från Three floyds. Vilken humle! Lakrids och tallbarr... Läs mer HÄR!

Dagens sista ställe blev The publican som verkade kanon på alla sätt och vis men jag började må dåligt av någon anledning så fort jag satte mig så det blev bara en öl där.
Lagunitas Saison; som en Hefeweizen med belgisk jäst. Är det verkligen bara 6%? Lite spritig.
Men som sagt jag var verkligen inte i form, ville bara hem och sova.

Öl i Chicago del I-The blue oyster bar

Planet kom fram ganska tidigt på morgonen och tunnelbanan eller ''The el'' som den kallas går ända till O'hare-flygplatsen som ligger väldigt långt från centrum. Ganska smidigt och billigt i alla fall. Jag hade bokat hotell i Chinatown, väldigt nära tbanestationen. Väl framme blev det en del sovande, då jag har väldigt svårt att sova på flyg.
Någolunda utvilad var målet för dagen bryggeripuben (bögeripuben?) Hamburger Marys i gamla svenska stadsdelen Andersonville. Lättare sagt än gjort skulle det visa sig. Jag tog tunnelbanan till någon station där det skulle bytas till en buss, som visst kom efter ett tag. Men sedan gick det väldigt långsamt. Blackhawks hade vunnit NHL/Stanley cup (för första gången på 49 år) någon eller ett par dagar tidigare och just den här dagen hade de sin parad genom staden som ett par miljoner (observera, ingen överdrift) människor var och tittade på. Inte nog med det, dessutom var det basebollderby (Cubs-White sox) där bussen skulle försöka ta sig förbi.

Till slut kom jag fram i alla fall och kunde slå mig ned i baren och beställa en Lightweight golden ale; lite köldgrumling, välhumlad för att kallas ''lightweight'' skulle antagligen passa bara till deras burgare.
Mary Hoppins; kopparfärgad, luktar lite youhurt eller fil, lite fruktig, obalanserad.
Shock top belgian white; bättre än väntat från Anheuser-Busch, fruktig, en ton av apelsin. Kanske från apelsinskivan som jag snabbt ryckte ur.
Domaine dupage från Two brothers; luktar blåbär och murket trä, enligt B-F datumet är den relativt färsk men smakar ändå gammalt. Konstigt öl.
Leinenkugels Red lager; aromen är som hämtad från vilket svenskt fulöl som helst. Metallisk och torr. Även det här smakar gammalt. Jag skulle hellre dricka Falcon Bayerskt.
Deras egen Gangster hopped up amber ale; vet inte vad jag ska tycka. Med tanke på namnet känns den väldigt snäll.
Jag var antagligen den enda personen på stället som var straight, men det var grymt kul i alla fall. Några öl till blev det
Deras egna Peach wheat, Sprecher Hefe weiss och Half acre lager.
En intressant iakttagelse (som skulle upprepa sig många gånger) på vägen hem med tunnelbanan var att när man skulle gå av i Chinatown var man den enda i vagnen som inte var svart.

Öl i Alaska del V-Snow-goose

Mina medresenärer skulle hyra en bil och ge sig ut i vildmarken. En city slicker som undertecknad ville naturligtvis inte vara med om detta lantliga naturspektakel. Istället skulle jag flyga vidare senare på kvällen. Hela dagen blev man sittande på Sleeping lady drickandes deras egna brygder.
Gold rush; INTE en kölsch som man skulle kunna tro. Fruktig, med en subtil brödighet.
Susitna hefeweizen; nästan gyllene, fyllig, mycket kolsyra, skumbanan, hyfsat söt.
Urban wilderness Classic; riktigt trevlig, riklig humlearom och en smak som matchar. Cascade, maris otter och någon engelsk jäst.
John Henry Oatmeal stout; kolsvart med det tjockaste ''gräddskummet'' jag sett. Något som gör att de svarta dropparna verkligen bara rinner ned. Silkeslen. Smakar mest kaffe.
Fish on; Luktar ljuvligt av all humle, känns dock lite tunn, men ändå en jättegod IPA.
''Bravehart''; en wee heavy och som en sådan en riktig maltbomb förstås. Inte så söt som man skulle kunna tro. Väldigt snäll.
Imperial saison; ser ut som en busgrogg på någon '' vit sprit'' cola. Arom: vinfatet, vad det nu är för sort känns verkligen av, och lite vanilj. Träig smak med lite vanilj oväntat lite spritsmak, men visst känns det att det är starkt.
Buss och flygresan blev ganska händelsefattiga.

Öl i Alaska del IV-Rivstart

Dagen inleddes med mer promenerande upp till Puben/resturangen Bears tooth där det egna ölet Beartooth X (bryggt på Mooses tooth antar jag) hälldes upp. En motbjudande brun nyans .Luktar yoghurt och trä av något slag. De 10%en känns verkligen av i smaken, choklad, restsötma, alkohol. Ekfatslagrad? någon ton av fruktyoghurt och svavel. Obalanserad. Jag hade gärna ''sett'' mer humle. Måhända klassificeras detta öl som en american strong ale?
Nästan tvärs över gatan låg ännu en bokhandel där en boken Beers of the world inhandlades. Knappast ett måste, men den var billig.
Jag gick hem och vilade/sov lite innan kvällen.

Kvällen liksom dagen fick en rivstart på Sub zero i centrum med Kilt-lifter från Pike; bärnstensfärgad och för mycket sötma för min smak. Lite sträv eftersmak.
Big sky IPA; ungefär som ett wieneröl i färgen, ljuvlig arom. Bristen på kropp gör att den på något sätt känns obalanserad. Granbarr och humle i mängder.
Kenai river Breakfast-beer; kolsvart med rostad arom, smakar verkligen bränt och cigarettrök. Som jag trodde en sweet stout.
Koningshoeven Bock; rubinfärgad med en mäktig skumkrona, luktar som nägot ''äckligt godis''. Lakrits och trä både i smak och arom. Fruktig, bränt, lång eftersmak.
Kenai Summer-ale; svamp, bränt gummi och lite mandel i aromen. Brödig som en kölsch, lite mandelmassa i eftersmaken.
Mer öl än så blev det inte denna dag. Stor show på bussen ''hem'' av en mongolid (eller liknande) elvisimitatör och en helt galet dyngrak urinvånarkärring.

Öl i Alaska del III-March or die

Dagen inleddes med en riktig långpromenad runtom i stan med frukost på Denny's (det enda som kunde gjort DET mer amerikanskt var om jag kört bil, haft en pistol och druckit en stor läsk till).
Hittade en bokhandel där det shoppades loss ordentligt. Det ölrelaterade var: 1001 beers you must taste before you die (en riktigt porrig, rikt illustrerad tegelsten. Utgiven 2010, olika författare) där inte mindre än sju svenska öl nämns bland de 1001. Frågan är hur Carnegie kan vara med när inget från varken Dugges, Oppigårds eller Närke är det..., The beer-trials av Seamus Campbell och Robin Goldstein (vem?). Här har en panel blindprovat 250 olika flask-och burköl på den amerikanska marknaden, både macro,mikro och diverse importerat. Intressant.
Några tidniningar; gamla bekanta Draft, Beer, en nyhet för mig, inte så jätteseriös, eller som de själva skriver:'' We're a cross-over-magazine'', den är dock ganska rolig. Ett överraskande djuplodande avsnitt om hembryggning finns även med. Anorektiska, lättklädda ''kvinnor'' förekommer även.
Beer-traveler; en tidning som jag ännu inte läst, men det låter ju onekligen som något för mig. En specialutgåva från All about beer.
Om någon vill ha en bunt utlästa öltidningar finns de att hämta. Lämna en kommentar.
Den långa (ölfria!) promenaden tog ut sin rätt, så lite välförtjänt sömn blev det på rummet innan det rekordtidiga kvälls-skiftet.

...Vilket efter en bussresa inleddes på Cafe Amsterdam, som så vitt jag förstår är där de lokala ölnördarna hänger. Den, trevlige, men upptagne ägaren var mycket sugen på att snacka öl.
Coldfoot pilsner från Silver gulch (Amerikas nordligaste bryggeri); en besvikelse,bara trött och tråkig.
Éphémère Apple från Unibroue; även denna öl känns slö, inte alls den söta fruktighet man väntat sig.
Dim wit från Alaskan; Intressant brygd, mörkt kopparfärgad, luktar lite tvättmedel. Nötig , diskmedel med någon chokladton. ''mörk efterbeska''.
Vuuve från De regenboog; som jag misstänkte när ölet i fråga intogs finns bryggeriet ej kvar. En wit som luktar ok. Smakar rödbetor, men konstigt nog inte gammalt... men inte purfärskt heller.
Old man ale från Coniston; inte gammal enligt datummärkningen, men det luktar så och lite syrligt. Typ som Vicks inhalator. Smaken är dock riktigt trött och träig. Hur går Shelton brothers transporter över Atlanten till egentligen?
Ett par lokala, trevliga och biffiga rasister av något slag (av deras tatueringar mm. att döma) gjorde mig sällskap i baren självklart var de glada att träffa en svensk och ville bjuda på öl. Jag avböjde strategiskt nog då det bara skulle varit en tidsfråga innan jag skulle sagt något som skulle ge dem en anledning att spöa mig... antagligen. God öl uppskattade de dock.

Mer promenerande följde till Spenard roadhouse där den frodiga, men ölkunniga bartendern serverade burkölet Moose-drool från Big sky brewing i Montana; sötakigt, men ändå välbalanserat.
Sockeye red IPA från Midnight sun; Wow! Ett av de där ölen som genast sätter ett leede på ens läppar (tänk Dynamit-Harry). Fantastisk arom. En Humlebomb på 70 IBU. 5,7%, rätt mycket tanniner, men ändå blygsamt med en genomsnittlig DIPA. Smakar ''större''.

Jag gick hem och på vägen fanns det ett hak som hade haft invigning dagen innan ett depåstopp kunde väl inte skada?
Denali Purple haze; Veteöl med blåbär enligt deras öllista. Fan vet.
Soligt var det i alla fall. Den jäveln var inte så pigg på att gå ned där uppe så nattsömn var lite av en bristvara.

Öl i Alaska del II-The german rant

Jag återvände till Humpys i Centrum där en ''pint'' Fairbanks Lager från Silver gulch förgyllde tillvaron. Luktade mer som en pale ale. Här hade man inte sparat på humlen. Påminner om något Slottskällanöl. Lite obalanserad kanske.
Mooses tooth Hard apple ale; minst sagt en underlig öl som ser motbjudande ut. Någon vag äppeldoft kan man hitta. Smaken får nog liknas vid äppelmos, fast inte så söt.
Gold strike ''kolsch'' från Midnight sun; noll arom, brödig saom jag tycker att stilen för det mesta är. Fruktig, en trevlig/behaglig beska infinner sig efterhand som den värms upp.

De övriga resenärerna SMSade om att de satt på bryggeripuben Sleeping lady fyra kvarter bort, så jag betalade och gick dit för att sluta upp med dem.
Det var en mycket vacker dag och uteserveringen på taket var öppen. Utsikten var inte att klaga på Knik arm nedanför och snöklädda bergstoppar runt om i horizonten. Något som min ''kamera'' absolut inte ger en rättvis bild av.
Portage porter; en hel del humle i aromen. Söt, chokladmalt? En glad överraskning i solgasset årets bästa porter så här långt.
Fortyniner amber ale; doft av drav, väldigt mörk för att kallas amber ale. Söt, nästan fruktölsaktig. Fick jag rätt öl?

Liksom dagen innan blev det en öl på Humpys innan ''första halvleks'' slut.
Ayinger märzen; smakar som den mesta tysk (och annan från Europa importerad) flasköl i USA gammalt. Merchant du vin med flera bör ge upp/lägga ned/de över sitt transportled. Man kan tycka att bryggeriet borde vara mer rädda om sitt varumärke och skaffa en ny distrubutör i Nordamerika. Man kan även tycka att JAG borde veta bättre än att dricka tysk öl i USA. I Europa brukar Ayingers öl smaka bra, här... inte så mycket.
Amerikansk öl brukar klara sjöresan till Europa bättre. På grund av att de överlag är mer välhumlade? Är det den gamla IPA-effekten?

Lite välbehövlig sömn senare var det dags att bege sig österut med buss till puben/resturangen Kinley's där den trevliga bartendern serverade mig Old whiskers hefeweizen från Mignight sun; en snäll och ganska anonym H-W som inte sticker ut på något sätt.
Naughty Nellie från Seattlebryggeriet Pike; inte en wee heavy som man skulle kunna tro när man hör namnet. Gyllene färg, humlearom av amerikanskt snitt. Mycket tallbarr och tanniner i smaken, smakar absolut mer än de 24 IBU som anges på flaskan. Organisk.

Bara tvärs över gatan ligger bryggeripuben Moose's tooth som hade besökts dagen innan.
Där blev man sittandes tills de stängde.
Prince William porter; relativt ljus, luktar som en typisk porter, chokladmalt skulle jag tro har används. Ok faktiskt.
Moonflower ESB; svårt att känna någon egentlig arom när man sitter vid köket och ett konstant ostos är närvarande. En mycket bra ESB (det får kallas så utanför EU), roligare än Fullers. Antagligen för att man använt amerikansk humle antar jag. ASB? Känns mer som en APA. I like!
Midtown brown; en jävligt lättdrucken (själv är jag lätt drucken när denna anteckning görs) Brown ale. Smakar äpplen på något vis. Dricker hellre den här en skämtet Newcastle.
Spenard nite life; en lätt, men ok ljus lager.
Ponos porter; nästan ljusare än Coca-cola. Måste vara brygd med kokos som är närvarande både i smak och arom. Underlig beska.
Slutligen Pipeline stout; ingen märkbar arom (väldigt kall), smak av bränt kaffe, typ.
Taxi tillbaka hotellet.

Öl i Alaska del I-Mirko

När vi efter mycket om och men kom fram till hotellet i Alaskas största stad Anchorage fanns det bara en obemannad reception så vi gick ut och åt på en japansk restaurang som visserligen inte hade något öl värt att dricka, men maten var i alla fall inte heller särskillt god.
Nu hade slapparslet på hotellet masat sig till receptionen och vi kunde äntligen checka in. Det hade varit en lång dag och roligare än så blev det inte den dagen.

Hotellet låg ganska nära flygplatsen, så det var en bit in till centrum så det var bara att ta bussen till Downtown där vi slog oss ned på bryggeripuben Glacier brewhouse där jag har för mig att maten var ok.
Öl fanns det också i form av Blonde; inte speciellt kul, mer karaktär något massproducerad dylikt dock.
Raspberry wheat; rödaktig och grumlig, arom av nästan vildhallon. Ganska söt med en påtaglig efterbeska.
Hefeweizen; inte tillräckligt mycket skumbanan för min smak. Väldigt utjäst? H-W är en svår konst tydligen.
Oatmeal stout; arom av kaffesump, söt, smaker av choklad och kaffe, silkeslen.En glad överraskning.
Amber; metallisk arom, smaken är söt och metallisk. Ingen höjdare.
Pilsner; stor pilsner, nästan, dubbel, fyllig. I like.

Bussen tillbaka till hotellet skulle inte gå på ett tag så det fanns tid för en öl på det närbelägna Humpys, en Kodiak nut brown från Midnight sun närmare bestämt; att känna någon arom i stekoset var svårt. Ingen sötma som man skulle kunna tro, vad ligger deras brewhouse-efficiency på?

Här blev det halvtid, med välbehövlig sömn.
Eftersom det var söndag slutade bussen gå 17:30 (jävla land!) så det blev till att GÅ bort till bryggeripuben Mooses tooth. Som tröst fanns det god mat och över lag bra öl.
Först ut deras Hefeweizen; relativt torr med någon ton av diskmedel. Skumbanan i eftersmaken
Polar pale ale; En välbalancerad pinfärsk pale ale på fat, vad kan man mer begära?
Raspberry-wheat; luktar som jag föreställer mig att Hallonsoda light skulle dofta. Ganska tunn med tydlig hallonsmak. Lite väl mycket kolsyra men det kanske hör till stilen. Uppfriskande!
Klondike golden; en ljus mellanöl, hur kul kan det vara? Så här! Välhumlad men ändå lättdrucken. Det här är vad Pistonhead skulle ha varit... fast det är ju klart den här är ju överjäst.
Slutligen Northern light amber; amber som sagt, skulle jag druckit detta öl med ögonbindel skulle min gissning blivit att det var en porter. Galet maltig!
Taxi ''hem''.

Öl i Illinois

Så var det dags att bege sig till Arlanda igen med Pütte och Tony. På planet serverades Faxe 4,6% alltså något svagare än den som fanns på bolaget förr. Den smakade mycket bättre än den starka.

På flygplatsen O'Hare i närheten av Chicago blev det en mellanlandning under vilken det hanns med ett par nya öl.
St. pauli girl från Becks; Tråkig arom och likaledes tråkig ''smak'', metallisk. Svalkar dock bra. Tror den bryggs enbart för den amerikanska marknaden.

Honkers ale från det lokala Goose island; Ljuvlig humlearom, ganska lik bryggeriets IPA. Färsk och underbar.
Precis vad man behövde innan nästa flight.

Öl i Eskilstuna del II-Pojken med guldbyxorna

Ingen av oss var väl i någon direkt toppform när dagen grydde. Hade gjort av med 2200:- kvällen innan. Matti låg fortfarande och sov när jag fick skjuts ned på stan av Björg. Soligt och skönt var det, tog ett par varmkorvar på ett torg.

Vi skulle inte åka hem (med all Eskilstunaöl i bagaget) förrän
på kvällen. Vad skulle man då roa sig med hela dagen?
Royal oak som vi hade besökt tidigare hade redan öppnat så det var bara att slå sig ned. Bälgviken Pale ale från Eskilstuna ölkultur fick inleda läkningsprocessen. Det blev nästan inga anteckningar denna dag. Jag snackade en del med den trevlige och kunnige bartendern om ''all things beer'' tills herrskapet kom tillbaka. Ingen Krille denna dag dock.
Mer lokal öl i form av Nyfors, en ESB. 5A.M. Saint från Brewdog som nog var strået vassare än den lokala varianten. Joker IPA från Williams intogs till maten på uteserveringen.

Härefter körde vi en paralellprovning med de sju Mikkeller single hop de hade, plus Oppigårds Single hop som slängdes in som en joker.
Simcoe 13 poäng
Nelson sauvin 10 poäng
Centennial 10 poäng
East Kent golding 9 poäng
Amarillo 8 poäng
Cascade 4 poäng
Tomahawk 2 poäng
Oppigårds (Styrian Goldings) 0 poäng
Inte rättvist mot stackars Oppigårds som ju inte är en IPA, men ändå kul (och dyrt) att känna vilken stor skillnad det var dels mellan den och danskarna, men framför allt att få lära känna de olika humlesorterna på tu man hand.

Sammanfattningsvis kan jag absolut rekomendera en resa till Eskilstuna, det är nära,det finns en bryggeripub, det är överraskande vackert, Royal oak med dess egensinniga och intressanta ölsortiment (hemsidan behöver dock uppdateras).
Slutligen en flaska Efes Dark innan vi tog farväl.
Till skillnad från dagen innan kom vi denna dag hem tidigare än beräknat.Tack till alla inblandade för en kul, men hård helg. Man är inte 20 längre...

Öl i Eskilstuna del I-Disrespecting beer

Jag tog tåget till Eskilstuna där en bil väntade för vidare (vansinnes-)färd till det mytomspunna bolaget,''Tuna park'' där det lokala bryggeriet Eskilstuna ölkulturs brygder skulle finnas till försäljning.
Efter lite antastande av personalen lyckades de skaka fram ytterligare två sorter utöver den som stod ute i butiken.

Efter mycket om och men kunde jag och Matti (vars fru var chaufför för helgen) slå oss ned på den lokala Biskopen för ett glas Hällby hefe från ovan nämnda bryggeri, mycket skumbanan, men det kan göras så mycket bättre. Lite mat som var helt ok rafsade jag även i mig här.
Vi styrde stegen mot Ölkulturen och på vägen var det en scen med liveband som spelade på en ö mitt i stan. Det fanns nog inte tid att stanna att titta närmare, men det lokala bandet Alone in 2 lät väldigt bra live i förbifarten och ska absolut lyssnas närmare på när tid finnes.

Väl framme på bryggeripuben (som är en medlemspub, men vi fanns på gästlistan dagen till ära) blev det en Munktell export som var ganska tråkig. Undertiden vi satt och sippade kom Krille och gjorde oss sällskap
och förde ned oss till Sveriges schysstaste uteservering(?) alldeles nere vid vattnet med lång kvällssol.Annas red ale, bryggeriets bästa av de brygder jag har avverkat hitills, kopparfärgad med intressant humleprofil, luktar lite svett (på ett bra sätt), tappar i karaktär när den värms upp, eller är det smaklökarna som domnade av kanske? Tydligen bara 30 IBU!
Tumbo; minst sagt väl utjäst som sig bör med en tysk pilsner. Kanske just därför föredrar jag tjeckisk?
Det fanns även en del gästkranar, alltid ett plus i kanten. Till exempel Stallpojken från Strömsholm, luktar sött, kalaspuffar möter ännu mer honung, den belgiska jästen gör sig påminnd. Syrlig eftersmak.
En IPA i den engelska skolan; Skogstorp IPA dracks också. Och i och med sista beställningen intogs en ''Vår egen GLP''. En porter specifict bryggd för Bishop arms. Tydligen tyckde jag att den smakade ädelost.

Alla tre återvände till Biskopen där en Ola Dubh 40 mer eller mindre delades på. Jag tyckte den ''trettioåriga'' var väldigt bra, men den här... wow! Ännu mer liksom.
Även Paradox smokehead, och St Bernardus 12 ska väl också nämnas som hastigast...
Hade vi fått nog? Nej!

Nästa stopp blev det relativt nyöppnade och utmärkta Royal oak (men redan hade de en öllista som stämde dåligt överens med verkligheten... på ett bra sätt!) där följande öl tydligen intogs; Leo från Boon rawd, Fröslunda från ''Kulturen''. Sedan blev vi hämtade och kunde åka hem och se på hockeyn... Krille hade nu åkt hem till sitt (antar jag) och vi lyckades med konststycket att båda två hålla oss vakna hela matchen.

Klang&jubel

Några öl innan avspark blev det i förrgår på Biskopen i Sumpan. Tom och Farsan mötte upp. Solen gassade och tre somriga(typ) bira slank ned. Först Humla från Helsinge ångbryggeri;kul att ''lapparna'' äntligen kommer med något nytt. Brun-orange, hyfsad arom, obalancerad och för lite kropp. Bryggeriets värsta hittills.
Combined harvest från Batemans; ser gravt tråkskadad ut, fruktig, hyfsat lång eftersmak, mindre brittisk än vad man väntat sig.
Slutligen Xxxb från samma bryggeri; sträv typiskt engelsk, väl tilltagen beska. Mycket mer karaktär än CH, inte illa.
Konstigt nog blev det ingen segeröl efter matchen, men man skulle ju upp i svinottan och jobba så det får väl bli nästa gång (ha!).

Undvik övervikt

Min käresta har släpat hem en gammal hushållsvåg, visserligen av tveksam tillförlitlighet, men man får ett hum om vad de olika emballagen väger.
Eftersom undertecknad reser en del och tar med mig en massa mer eller mindre konstig öl hem vägde jag bira i olika storlekar.
Alla flaskor av samma mått ser ju inte alltid lika ut. I dessa fall har olika flaskor vägts och ett medelvärde har fåtts fram.

cl emballage gram

33 burk 358
33 flaska 585
35,5 flaska 620
37,5 flaska 850
50 burk 556
50 flaska 850
65 flaska 1000
75 flaska 1500
Anmärkningsvärt är att 37,5-flaska med kork och grimma väger lika mycket som en halvlitersflaska.
Tyvärr hade jag ingen 35,5-burk hemma, men hoppas kunna råda bot på detta inom en inte alltför avlägsen framtid...

Kaas bloody kaas

Tjugo (?) ostsugna ölfrämjare samlades i går på Black & brown för varsin uppvärmningsöl. För min del en Williams Red. Jag och Majsan kom kanske något sent så det blev till att hetsa i sig detta goda mellanöl med allt för lång efterbeska för att det skulle kännas ok.

Målet för dagens/månadens främjarträff var ostbutiken Gamla Amsterdam där en ost-och-öl-provning skulle äga rum i källaren. Vanligtvis brukar de tydligen sitta och dricka härsken druvjuice till osten där nere av någon anledning. Butiksägaren (?) började med att hålla ett oerhört intressant och underhållande litet föredrag/presentation/grundläggande ostskola. Den alltid lika trevlige Gunnar H hade valt ut fem öl ur bolagets ordinarie sortiment till provningen. Fem öl och fem ostar, Ölen var Grolsch, Oppigårds Golden ale, Nils-Oscar Barley wine'07, La trappe Tripel och Witte. Man fick ingefär en deciliter av varje öl. Hela kalaset gick lös på 240:-, värt varenda krona. Helt galet gott och trevligt. Dessutom fick alla deltagare 10% rabatt i butiken dagen till ära. Något som Majsan nappade på. Jag kan verkligen rekomendera ett besök.

Mina Öl-ost-rekomendationer: La trappe Tripel-Rouge pittoresque
Witte-Purmer stark. I brist på annat. Jag tyckte inte veteölet passade till någon av de relativt smakrika ostarna.
Oppigårds Golden ale-Purner stark. Ölets efterbeska skar sig med flera av ostarna, men den femåriga Purmer stark hade tillräckligt med karaktär för att hantera densamma.
Grolsch-Kummin stark, 60 veckors-lagrad. Tänk imperial kryddost. Ännu godare än det låter...
Nils oscar Barley wine-Purmer stark. Ölet var tre år gammalt, ingen ålder för ett BW så klart, men jag har mina dubier om hur den hade lagrats. För länge i rumstemperatur antagligen. Smakade gammalt på ett obehagligt unket sätt.

I övrigt kan jag rekomendera följande kombinationen från förr:
IPA-Cheddar
DubbelIPA-Edamer
English strong ale-Brie

Vanan trogen gick vi så klart till Akkurat efterår där vi åt ännu mer godsaker.
Till dessa; Skebo Amber ale;överraskande tunn, inte så välhumlad som man har vant sig vid att deras öl brukar vara. Brödig behaglig eftersmak.
Spa från Bath ales; Oerhört mild, men vad kan man begära vid 3,7%?
Wagner Weisse; trodde jag hade fördruckit mig på en tysklandsturnee för ett antal år sedan. Men nu av det bisarrt länge sedan en hefeweizen intogs. Den verkar ha gått över. Rätt mycket skumbanan. Gut!
Bells Best brown; relativt ljus, som ett mörkt wieneröl i färgen. Ganska syrlig, Bells kan mycket bättre än så här. Drick hellre en Ellies från Avery.
Southern tier Pale ale; underbar arom av färsk humle, äpple, tanniner, fisk och maskrosor på tungan. 95:- för 40 cl 5,5%ig icke spontanjäst öl. Galenskap.
Vi avslutade den vansinnigt trevliga dagen med en fem år gammal Cantillon Saint Lamvinus.

Öl i Västerort

Tom, Tobbe (tror jag han heter) samt undertecknad lyckades efter mycket möda och stort besvär äntligen ta oss till Bromma och Sorbon där jag inte varit på ett par år. Som vanligt var det gravöl som skulle intas. Först ut på den soliga uteserveringen Freyja från Ölvisholt. Väldigt ljus veteöl, kristallwit?Den var väl ok i solgasset.
Sierra nevada Dark lager; luktar ''gott'' dock med någon sur ton. Smak av mörk malt och lite rök, ganska sparsam beska.
AVBC från Anderson valley på burk; luktar spya/galla men smakar piggelin och jord, känns humletrött, inget datum stod på burken. En pale ale skulle det föreställa. Hemsk.
Slutligen något gott, Left Hand Imperial Stout; choklad i både arom ock smak, fyllig med brända toner.
Det verkar ha gått utför med Sorbon sedan mitt förra besök. En öllista som stämmer väldigt dåligt med verkligheten samt en massa öl som inte finns med i densamma (som står och blir gamla då gästerna ej vet att de finns att beställa). Maten var dock väldigt god och priserna fortfarande bra. Värt ett besök om man ej varit där tidigare.

Gnagare på södermalm

Johan hetsade i helgen om att gå på Biskopen på Folkungagatan. Jag hade inget bättre för mig, men ett besök på Akkurat kändes som ett måste innan. En pint UPA från Skebo inledde kvällen/eftermiddagen. Tydligen finns den bara på OT och Akkurat. Försumbar arom, men man anar att det skall vara en bitter. Väldigt kall för att vara cask ale. Gillar inte riktigt humleprofilen riktigt i övrigt inget större fel, någon ton av galla. Lång markerad efterbeska.

Sedan blev det till att promenera ned till ovan nämnda Biskop där TV-stjärnan och Marie skulle dyka upp. Många av stadens ölnördar fanns samlade då det var något Brewdog-jippo som pågick i lokalen. Jag nöjde mig med en Paradox isle of Arran. Svamp och mörk malt i aromen. Salt,bränt,kol och någon enstaka söt ton.

Galet varmt och ganska dyrt var det så vi fick nog och drog till fräcka halvpannan inte långt därifrån. Ingen av oss hade faktiskt besökt detta hak tidigare. Prisläget var som hämtat från någon helt annan stad, tex en flaska Mikkeller Cream-ale som kostade 86:- på Blues i Sumpan kostade här 68:-.
Sortimentet var ganska intressant, tyvärr var nästa all öl ganska stark (om än god) något som så småning om skulle sätta sina spår på herr Sandberg. Vi fick helt enkelt dela broderligt på allt vi beställde in.
Hopfix från Beer here,''bryggeriets'' sedvanliga underbara humlearom. Smakar ungefär likadant, mycket humle, mycket gott.
Mikkeller Chinook; arom av Yes och godis. Övarraskande söt, trevlig eftersmak.
Mikkeller Green gold; (För) mycket tanniner i både doft och smak. Inget för mig.
Curmudgeon old ale från Founders; Doftar nyplockade hallon. Smakar jord och vildhallon. Väldigt annorlunda, mer som ett fruktöl än en old ale. Trevligt!
East Kent golding från Mikkellers single hop series; inte så brittisk som man skulle kunna tro. Överraskande ''frisk''. Vad fan?!
Drikkeriget GIPA från Mikkeller; fan vet, beskt?
Sedan blev det inga fler anteckningar dock kommer jag ihåg att vi drack Traquair 900 och en Draft bear som var fantastiskt god.
Annika och Styrelseledamoten dök upp och sällskapade lite när vi satt där.

Vi drog via Mc Donalds vidare till OT där vi mötte upp Majsan och avslutade den trevliga, men blöta aftonen. Angel’s Share #1 ale och BXEKG från Skebo blev sängfösare, även om någon enstaka i sällskapet såg ut att ha fått det redan.

Ett fall framåt

Skulle träffa Fajanen, Johan och en massa annat löst folk innan matchen på The cottage i Sumpan. Ett ställe som jag i flera år har haft ambitioner att besöka. Efter en massa stress och förseningar kunde jag drypande av svett äntligen beställa.
Detta var ett av dessa ''inga fotbollsfärger/tröjor-ställen'', så det var bara att behålla jackan på. ''Skönt'' att slippa frysa. Ölutbudet överträffade mina vildaste förväntningar. Det gjorde även tyvärr priserna. Tre olika 33cl-flaskor Mikkeller intogs, 86kr styck! Alla var härligt välhumlade och släckte min svåra törst på ett föredömligt vis.
Cream ale var det sista jag hade gissat på, men gott var det.
Följt av en Stateside samt American dream. Till dessa humlestinna brygder åt jag en tonfiskmacka, dvs ett berg av tonfiskröra och under detta kanske en liten brödskiva. Tror det kostade 135:-, inte prisvärt det heller, men deras ölutbud och läge gör att jag gärna återkommer.

Trashtalk med Johan&Jonas

Så var det dags för ''fotboll'' igen. Jag och Johan åt och delade på en del öl innan avspark hemma hos honom i Sumpan. Det som var nytt för mig var; Hopus från Lefebvre som antagligen hade stått för länge i rumstemperatur/värme och som trots att det var ett bra tag kvar till B-Fdatumet kändes väldigt gammal, slasken. Founders Centennial var som väntat betydligt piggare/friskare på alla sätt och vis. San miguel 0,0 manzana, helt klart den godaste alkoholfria öl jag druckit. Som en läsk som inte är så sinnessjukt söt som de brukar vara.
Dugges Lager No.1, wow, tänk om all ljus lager smakade så här...
Hans hembrygda stout samt ett välhumlat öl bryggt med kokosmjölk (även det hembrygd).

Efter ''matchen'' hade jag precis missat tåget hem så det blev gravöl på Biskopen i Sumpan med Johan. Hans hemskt trevliga fästmö/sambo dök också upp och svingade en ''bägare''.
Sigtuna Easter på fat, Nils oscar Kalaspåsk på fat som tydligen var bryggt efter nytt recept, tyckte nog bättre om den gamla...
Poperings Hommelbier från Van Eecke (Watou).
Slutligen en humlekäftsmäll i form av Flying dogs IPA Raging bitch.
Det är en (för) lång säsong så det kan nog hända att följande scenario upprepas under det kommande halvåret.

Påsköl

En liten provning ägde rum i går, bara med tre deltagare, tur att det inte var så mycket öl att dela på.

Ljus lager:
Dugges Spring beer 12 poäng
Pittinger ''Märzen'' 9 poäng
Köbanyai (Dreher) 5 poäng
Adambräu (Soprony/Heineken Hungary 2 poäng
Nimrod (Dreher) 0 poäng
Inte helt oväntat full pott för Dugges.

''Påsköl''
Dugges Påsköl 4 poäng
Fuglsang Easter beer 3 poäng
Sigtuna Röd påsk 2 poäng
Trots att det var på pappret tre olika öltyper var de förvånansvärt lika varandra. Alla stabila brygder. Tyvärr hade vi ingen påskmat utan fick som vanligt nöja oss med pizza.

Det sista inlägget-يوم كذبة أبريل

Nu får det vara nog! Efter att ha studerat Den heliga koranen i några månader tror jag mig ha hittat vad jag saknat i mitt liv, Gud! Denna blogg och förehavandena på densamma är givetvis ej förenliga med guds läror. Dessutom är det antagligen bättre för kroppen att inte proppa i sig alkohol och korv i tid och otid. Möjligen kan man gå till bolaget och köpa all alkoholfri öl och ha en provning med dessa som en markering att man lämnar sitt gamla liv bakom sig. Har inte ännu bestämt vad mitt nya namn skall vara Ahmed Ben Allah låter bra, antagligen kan någon imam eller annan skriftlärd hjälpa mig med praktiska detaljer. Med andra ord blir det ingen provning i övermorgon (om Gud vill). Tack till alla läsare genom åren, jag hoppas även ni skall finna Herren. Salam.

Brutal provning

Den största provningen jag haft ägde rum i helgen där 25 öl från tolv länder provades av åtta törstiga i sex olika flighter.

Ljus lager
Pittinger ''Märzen'' 44 poäng
Spendrups Pistonhead 36 poäng
Pittinger Schankbier 32 poäng
Lech Premium 27 poäng
Dreher Köbanyai 25 poäng
Carling Black label 23 poäng
Adambräu Premium 20 poäng
Dreher Nimrod 17 poäng
Du har antagligen druckit Pistonhead, betänk då att sex öl var sämre än den...

Rök
Ölvisholt Lava 13 poäng
Flying dog Schwarz 7 poäng
Prykmestar Savu 4 poäng
Möjligen var Flying dog lite korkskadad, men det räckte ändå för att köra över den stackars finnen.

Diverse bockar
Weihenstephaner Vitus 18 poäng
Weihenstephaner Korbinian 13 poäng
Namibia Urbock 12 poäng
Einbecker Urbock Hell 6 poäng
Weihenstephaner dominerar totalt

Belgian strong ale
Chimay Blå 43 poäng
Goose island Demolition 16 poäng
Deus brut des flandres'08(el.'07) 14 poäng
Hy Cuvée 13 poäng
Malmgård Belge 12 poäng
Gammal är äldst!
Efter denna flight blev det lite manfall.

American strong ale
BrewDog/Stone Bashah 9 poäng
Left hand Chainsaw '08 9 poäng
Port Older viscosity 6 poäng
Stone Double bastard 6 poäng
Wow, vilka öl!

Strong ale
Stone Double bastard 9 poäng
Hy Cuvée 6 poäng
Innis and Gunn Highland 0 poäng
En ''bra'' ursäkt för att bli av med denna totala skotska dynga.

A garbage-man

Jag var nere i soprummet för att (hör och häpna) slänga sopor.
Men vad får man se i färgat-glas-behållaren?
Jo, en oöppnad flaska jordgubbslambic från Hanssens! Man tackar. Bäst-före-datumet är 2018. Vad är det då för årgång?

En eftermiddag på Monks

Jag var på bolaget förra veckan och köpte öl, Bashah och Kriek de Ranke för att vara mer exakt. Sedan blev det en promenad till den lokala bryggeripuben där Finnen slöt upp. Ölen vi drack var:
The poet från New Holland; härlig arom, skön blandning an humle och malt. Tung maltighet (för att bara vara på 5,5%), eftersmaken känns tunn i jämförelse.
T ’Ooievaartje från De molen; Röd. Syrlig arom, smakar inte så mycket. Som sur saft, Antagligen det sämsta hittills från detta annars så bra bryggeri.
Dragoons dry irish stout från Moylans; kolsvart, sot, kol och någon ton av must. Betydligt godare äv vad det låter.
Nytt var på Monks att man kunde köpa med sig deras folköl. En av varje blev det. Ska bli intressant att prova.

Öl i Budapest del III-Bara belgiskt

En solig, men blåsig dag med långpromenad på schemat. Första stoppet blev den belgiska resturangen Mosselen. Vilket skit. Vi skulle beställa varsin öl i deras meny, ja ni vet hur de brukar se ut. De sju (7) första ölen vi försökte med fanns ej. Under protest blev det en Hoegaarden. Dyrt var det också (med ungerska mått mätt).

Vi hade hittills bara hållt oss i Pest, men nu gick vi över bron till Buda-sidan av staden där ännu en belgobar fanns; Brasserie Henry vid Donaus västra strand, inte lika polerat som Mosselen, men här fanns istället för en falsk öllista själ, bra service och en ölmeny som stämde ganska bra med verkligheten. Mitt favoritställe i detta land får jag nog säga. Bärs då?
Blanche d' ardenne från Du bocq (Corsendonk); ingen Hoegaardenknäckare direkt, långt ifrån.
Mongozo Mango från Huyghe; lika illa som man skulle kunna tänka sig. En vag arom av mango, överdrivet söt, föredrar att äta frukten framför att dricka detta monstrum av sötma.
Liefmans Fruitbeer, Körsbärsgodis i aromen, smaken är bättre men tunn. Enligt etiketten jordgubbar, hallon och körsbär. Söt, men ok.
Floris Chocolat; en obehaglig lukt där chokladpudding möter soprum, lika hemsk som man skulle kunna tro, någon fruktig ton, billig, illa tillagad chokladpudding utan grädde kommer jag att tänka på.

Stegen styrdes vidare till nästa belgiska restaurang i närheten som var lite svår att hitta, Pater Markus där vi även åt.
Egen pilsner bryggd i Belgien hade de också. En sån där öl som man bara dricker utan att man märker det.
Ett till av deras egna öl var Pater Marcus Gold, även det från Van Steenberge (Piraat). Smakar ''belgiskt'' vilket inte är fel, men i övrigt inte speciellt god. Jag föredrar Maredsous 6.
Sedan gick vi ''hem'' och nästa dag flög vi hem. Man kan sammanfatta den här resan som ett fotbollsresultat: Krakow-Ungern 4-0.

Öl i Budapest del II-Introducing,The hungarian growler!

På förmiddagen gick vi och köpte tågbiljetter tillbaka till Budapest. Så långt allt väl. Problemet var bara att tåget var försenat plus att det blev ett spårbyte, något som sades på ungerska och tyska.
Det blev helt enkelt till att köpa ny biljett samt vänta en timme.
Väl tillbaka i Budapest hade vi hyrt en mysig etagelägenhet på den centralt belägna Iranyi ucta.
Vi begav oss ut för att försöka hitta någon slags finöl att köpa med hem. Något som misslyckades och tog nästan hela dagen, men man fick se stan i alla fall.

Under denna vandring åt vi god, sen och billig lunch på ett rökigt turistfritt ställe. Till detta en flaska Dreher Bak (bock?); mörk, söt, 7,3 väl dolda procent. Lite brödig eftersmak. Antagligen Ungerns bästa kommersiellt brygda öl.

Inte jättelångt därifrån hittades ett ställe med ännu en inhemsk ljus lager; Hunters Gold från Mister Sörház (enligt Rate beer i alla fall). Söt snäll och brödig.

Finölsjakten fortsatte och en annan lokal fyllpub uppenbarades där ölen kostade under den magiska sjukronorsgränsen. En varsin Arany aszok Félbarna (någonstans i gränslandet mellan dunkel och wieneröl. Smakar konstgjort på något sätt. Ingen höjdare direkt.) blev det innan vi drog vidare.
För att understryka klassen på detta ställe kom folk in med tomma PETflaskor och fick dem fyllda med vitt vin (antar jag) som de hällde i med en slev och en tratt.

Inte så långt ''hemifrån'' hittades ännu ett (in-) hemskt fulöl vid namn Szalon.
Otroligt neutralt.
Majsan betalade men jag tror inte det var allt för blodigt med tanke på hur det såg ut och luktade på detta utskänkningsställe. Även här kunde man köpa lösviktsvin.

I förväg hade jag beställt extra vikt på mitt incheckade bagage på hemvägen, något som ju var tvunget att utnyttjas. På samma gata vi bodde fanns en livsmedelsaffär vars utbud vi fick nöja oss med. En massa ungersk mellanöl på burk kan jag nu skryta med att ha i alla fall. En del mat köpte vi också med till lägenheten.

Inte så långt bort låg det ''halvbelgiska'' stället Silenus som stoltserade med ''100 sorters öl''. Ni vet hur det brukar se ut i verkligheten, när man väl ser något interessant i listan av öl som finns ''överallt'' så är just den ölen slut.
Så även på detta ställe. Några belgare slank dock ned.
Dendermonde tripel från De block (Satan); aromen är typisk belgisk, nästan åt withållet, smaken liknar vad men skulle kunna kalla imperial wit.
Kasteel Rouge från Van honsebrouck (St. Louis) skulle visa sig vara resans riktiga höjdare; ser ut som rödvin i färgen, men aromen är som Rodenbach med extra fruktsocker. Väldigt lik vissa sötade belgiska fruktöl, men på 8% är det den slutgiltiga date-rape-ölen... hittills. Godaste fruktölet jag druckit i alla fall.
Barbar Bok; Mörk, söt och underbart mycket bättre än all ungersk öl (tillsammans?).
Kozel Svetly 4% fick avrunda kvällen.

Öl i Györ

I receptionen fanns Wifi-mottagning så jag satt där och bloggade lite innan vi skulle åka. Superblasket Reinberger från Borsodi såldes i hotellreceptionen och fuktade strupen under skrivandet.
Stegen styrdes ned mot Budapest-keleti(Östra station) där tåget skulle ta oss till Györ i nordvästra delen av Ungern. Det var ett tag till vårt tåg skulle avgå så det hanns med en mörk (!) öl på en av stationens serveringar, Fekete démon från Soproni drack vi direkt ur burken som djur då det inte fanns glas/plast tillhands. Tåget som var österrikiskt kändes väldigt lyxigt jämfört med allting utanför detsamma.
Den lilla staden Györ var mysig, men ölmässigt lämnade den mycket att önska.
Vi checkade in på ett väldigt gammalt men samtidigt väldigt fint stort hotell vid en flod.

Efter lite vila hade vi blivit hungriga och begav oss till den mysiga källarpuben Kazamata vilken mest påminnde om ''Tunnan'' med sitt medeltida tema. En varsin utsökt tvårätters dagens för ungefär en tjuga kändes väldigt överkommligt. Till detta en flaska Gösser bock 7%; Mörkbrun maltbomb med bränd arom, söt rostad smak. Maltig, lång eftersmak.

Inte långt därifrån låg en engelsk pub vid namn John Bull (jag har även besökt pubar med samma namn i Ålborg och Riga). På fat serverades mig ett glas John Bull Classic lager från Youngs & Wells. Jag förstår inte vad som var så klassiskt med denna öl. Ljusare än piss, smakar nästan ingenting, någon citruston kan dock upptäckas.

På ett närbeläget sunkhak intogs även ett glas av fulölet Borsodi.

Vi gick runt lite och kollade på stan, åt ett par goda langos gick och handlade frukost till nästa dag och när vi ändå var inne i affären köpte vi öl för att ha en improviserad provning på hotellrummet. Tyvärr hittade jag inga bockar så det fick bli ljus lager istället med Simpsons dubbat på tyska till.
Ksiaz från Carlsberg Polska 5 poäng
Sárkány från Soprony 5 poäng
Soproni Szőke Ciklon 2 poäng
Lech Premium 0 poäng

Öl i Budapest del I-Yes sör

Man sov överraskande bra på tåget och till slut var vi framme på Budapest-Keleti varifrån det var gångavstånd till det förbokade boendet.
Efter lite bonussömn på rummet begav vi oss ut till närmsta tunnelbanestation där det inhandlades t-banebiljetter som bara var giltiga för att åka tre stationer tydligen, vi åkte kanske fem eller liknande. Självklart torskade vi. 6000:-forinter (drygt 180:-) fattigare/skalle blev vi av detta. Men jag lät mig inte nedslås utav detta, istället blev det ett besök på en dyr turistfälla (Gerbeaud) som skulle ha sin egen öl. ICKE!
Endast den internationella lagern Dreher fanns att tillgå. Maten var dock väldigt god.

Källarbaren Crazy cafe låg på gångavstånd, där fanns en lång öllista där det var intet nytt under solen trots att jag aldrig hade varit i Ungern förut... Det som såg intessant var som så många gånger förr slut. En oprovad öl fanns i alla fall, Gösser Ice, lika gott som det låter.

Nästa ställe låg även det i närheten, Kaledonia. Jag kan faktiskt ej säga något dåligt om detta ställe. En del oprovade skotska flasköl fanns att ta för sig av, alla från Belhaven. Först Belhaven 80/-; luktar och ser ut som en bitter, känns inte särskllt välbryggd, mer fabrikstillverkad. Var är kärleken?
En något trevligare öl var Scottish ale; fruktig och ganska söt för att vara en bitter.
Slutligen en Scottish lager innan vi drog vidare och åt.

En lång stund senare avslutades kvällen på ett lokalt sunkhak på Thököly ut.
Arany Ászok; minst sagt lättdrucken , men det ''smakar'' inte illa,bättre än de flesta ungerska öl hittills.
Soproni; galet hemsk, skunkig arom, metallisk med obefintlig eftersmak.

Efter dessa klassöl gick vi ''hem'' och såg en film i minst lika hög klass, Frostbiten. God natt!

Öl i Krakow

Vi begav oss på morgonen genast till Warzsawa Centralstation för vidare färd söderut. De förhållandevis dyra tågbiljetterna gick på 220 zloty styck. Egen kupe

fick vi de cirka 30 milen. Väl framme skulle det köpas biljetter till nästa sträcka av vår resa. Efter mycken språkförbistring och irrande lyckades vi få tag på överraskande billiga tågbiljetter. Stackars Majsan hade ont i foten så promenaden till två något avlägsna stängda pubar med två väskor uppskattades ej.
Vi fick gå tillbaka till mer centrala delar av staden och på vägen åt vi på något snabbmatställe. Bitburger Drive ’’avnjöts’’ till maten.

Till slut kom vi fram till bryggeripuben C.K. browar där en Jasne och en Weizen intogs innan vi gick vidare till den erotiska puben Katedra med sitt stora sortiment av inhemsk flasköl där alla öl gick på 8 zloty (cirka 17kr). Ett extra plus i kanten för att man själv fick botanisera i krogens kylskåp och välja vad man ville ha. Tillfälligt var fatölsanläggningen ur funktion, men vad gjorde det?
Ölen som avverkades var:
Ciechan Stout och Chiehan Pszeniczne,Lomza Export, Perla Export från Lubelskie, Zlote lwy från Amber och Durand Extra.

Väl tillbaka på stationen hanns en Redds Apple med innan natttåget skulle ta oss vidare. Första gången jag åkte liggvagn, hemskt exotiskt.

Öl i Warzsawa

För första gången på ett år flög vi (jag och min fästmö) från Nyköping. Inte med Ryan, utan med Wizz. Men det var ungefär samma sak. När resan bokades någon gång förra året valde vi till flygbuss för 40:-. Problemet var bara att vi skulle fått vänta 45 minuter på att den skulle gått så vi tog istället en lokalbuss för 10:-. Samanlagt 50:- för att ta sig in till stan får ändå ses som helt ok. Med en stor portion tur och reseerfarenhet lyckades vi gissa vilken hållplats som det skulle hoppas av vid. En promenad på cirka 150 meter senare var vi framme vid det relativt nybyggda hotellet. Det checkades in och lastades av innan det gicks ut igen. Boendet låg hyfsat centralt så det var apostlahästarna som sadlades på och kosan styrdes mot bryggeripuben Bierhalle på Nowy swiat.

Engelska ligacupfinalen var i full gång när vi slog oss ned och började beta av sortimentet. Tyvärr verkar det som att jag ''supit bort'' två dagars anteckningar och en telefonladdare så här kommer lite namedropping: Bierhalle Weizen, Pils och Alt.

Inte så långt därifrån låg en annan bryggeripub vid namn Browarmia här åt vi också underlig, men ganska god mat. Ölen till var Pszeniczne, Pils och Klasztorne.
barn
Efteråt gick vi upp till ’’Ur-ghettot’’ och tände ett par ljus vid ett monument. Har inte känt mig så politiskt korrekt sedan jag var med i Unga örnar som .
En lång promenad senare var vi ’’hemma’’ igen. Förvånande hur få pubar som fanns i Warzsawa. Kanske är det en katolsk grej.

Myth-busting?

Jag är en lat jävel som ogärna sätter i gång att till exempel diska. För att få en ursäkt att slippa detta var ett vetenskapligt experiment nödvändigt. Det sägs ju att skumkronan blir mindre av diskmedel.
Jag tog således två nya glas (Uppsala belgofest) där det ena diskades för hand utan diskmedel och det andra i diskmaskin med maskindiskmedel.

Ölet i testet var det minst sagt lättdruckna österrikiska fruktölet Zipfer Lemon.

Trots att glasen är väldigt små märktes en ganska stor skillnad på skumkronorna. Ungefär en tredjedel större var skummet i det handdiskade glaset.
Myth not busted!

Öl i Österrike del III-Lagermania

Efter frukosten tog vi tunnelbanan till Herrengasse och satte oss på ett cafe/konditori och åt väldigt goda mackor/bakelser. Pütte och far skulle ha en vit dag. Något sådant kunde det naturligtvis inte bli tal om för mig. Det är sådant ens hem är till för. Öldagen inleddes i alla fall på Bieradies med ett glas Villacher Märzen; ljus, smakar mest majs och vitt bröd, väldigt mycket kolsyra.
Kapsreiter Landbier hell; köpte med mig en flaska från Berlin för ett par år sedan som ej överlevde transporten hem. Världens blask, snäppet bättre än bud. eller dylikt. Blir dock något mer komplex ju längre ned i glaset man kommer.
Jag gick vidare in mot centrum och konstaterade ännu en gång hur förbannat vackert Wien är. Målet för promenaden var Rabenstieg där ett par pubar av intresse var belägna. Först Bermudabräu där jag åt ett fantastisk god variant av österrikisk pytt-i-panna, dessutom var det ingen barnportion, trevligt. Öl fanns ju att ’’få’’ också, närmare bestämt: Goldfassl wiener spezial från Ottakringer; luktar nästan som om den skulle vara infekterad, smaken är dock mer neutral. Något brödig eftersmak. Ingen höjdare.
Mer från samma jättebryggeri; Goldfassl Wiener Pils; som vanligt med massproducerad skit luktar det ej särskilt mycket eller intressant. Smakar som vilken tråkpilsner som helst.
Ottakringer UO; Cool flaska är väl det snällaste man kan säga om denna öl. Immig/genomskinlig flaska. Biran i sig är ljusskadad som sig bör och smakar obehagligt träigt.
Grieskirchner Pils; arom av spyor, har faktiskt något man kan kalla för humlekaraktär, skulle kunna mäta sig med vilken ’’modern svensk lager’’ som helst.
Jag tackade för mig och gick in på krogen vägg-i-vägg, Krah-krah. Sista ölen för dagskiftet blev Weitrabräu Das helle, som lik gärna kunde varit Löwenbräu.
Åkte hem och som i några timmar, otroligt skönt och man kände sig för första gången på ganska länge utvilad och i toppform inför kvällen.
Laudongasse/U.S.W. hade inte riktigt klarats av kvällen innan så det fick bli en insats där först. Zwettler Original 1890; ännu en axelryckning. Det bästa var väl den vackra skumkronan.
Schremser Roggen biobier; Hade kunnat svurit på att det var Paulaner Roggen om jag inte sett flaskan. Smakar väldigt mycket som en hefeweizen, är lite mörkare dock.
Stegen styrdes nu mot Wasagasse och ett ställe som vi skulle in på sist vi var i stan. Tyvärr var det samma historia den här gången. De stänger tydligen väldigt tidigt.
Istället gick jag tillbaka till Krah-krah. Man fick sig en reäl promenad i alla fall. De hade en egen fatöl Krah bier, ingen aning om vilka som brygger den. Som på de flesta ställen i det där landet är det svårt att känna någon arom annan en cigarettrök. Minst sagt lättdrucken, men ändå helt ok utan att sticka ut det minsta. Hade gärna intagit denna brygd på vår uteplats/någon uteservering om något halvår.
Raschhofer Zwicklbier; luktar lite som en hefeweizen. Ganska söt och anonym i övrigt.
Hadmar Bio från Weitra; menyn hävdar att den skall vara bärnstensfärgad, ljusaste bärnsten jag sett i så fall. Ganska alldaglig ’’märzen’’. Murauer Pils;… ja… tickar man så gör man.
Murauer Doppelmalz; luktar som en för söt/väldigt outjäst dunkel och smakar även så. Men beställer man en ’’doppelmalz’’ ber man faktiskt om det. Varför bryggs/finns sådant här öl? (kanske för diebetiker som behöver en sockerkick?) Sliskig minst sagt. Visst är det trevligt med sötma i en dunkel, men det här är ju löjligt. Dagen fick avslutas med en Thurn und Taxis Pilsener; något skunkig arom trots den bruna flaskan. Smakar dock helt ok. Tunnelbanan gick inte så sent tydligen så det fick bli en bulle ’’hem’’.

Hemresedagen bjöd på en överraskning, på flygplatsen fanns en irländsk pub
(dvs en pub som har Kilkenny och Guinness på fat)
som hade Reininghaus Jahrgangs pils från Gösser; tvättäkta pilsener överraskande frisk. Bättre än genomsnittspilsnern.
Gösser Zwickl naturtrüb; tjock vacker skumkrona, smaken var dock rätt tunn och blaskig.

Öl i Österrike del II-Det finns ett litet trix

Efter att ha handlat öl och frukost på Spar var det bara att gulfsa i sig densamma innan det var dags att ge sig ut igen. Vi tog spårvagnen till Laudongasse där ett par hak med exotisk öl skulle finnas. Inget av dessa hade dock öppnat skulle det visa sig. I stället gick vi bort mot Rathausplats och hittar på vägen dit lön för mödan, en krog med det för mig okända bryggeriët Zwettler som huvudleverantör.

Zwettler Zwickl kellerbier inleder dagen; härligt grumlig, fruktig, tydliga apelsintoner, behaglig efterbeska. Kanske resans bästa öl.
Zwettler Pils; metallisk smak med brödig eftersmak. Finns ordet aromhumle i det tyska språkët tro?

Vi gick vïdarë bort till det till en början trevliga bierhof som ligger undangömt i en gränd. Mysig lokal med för Österrike/Tyskland, ett brett ölsortiment. Till den goda maten dracks en brödig Ottakringer Zwickl följt av Innstadt Hefeweizen; riktigt bra, med skumbanan ock allt det där som hör till men dessutom en trevlig brödig ton. Ottakringer Schnitt; metallisk, karamell, någon ton av päron.
På deras öllista stod det dessutom ''Ottakringer Schwarzes''. Bryggeriet i fråga gör inte ens någon schwarz (inte enligt RB i alla fall ), det var i själva verket bryggeriets dunkles. När vi fick notan tyckte de asen att vi skulle betala för (det goda) brödet vi inte hade beställt, som vi antog ingick. Ingen stor summa att tjafsa om, men jävligt dålig stil.
Gamlingarna gick iväg åt något annat håll medan jag besökte Bieradies en gammal favoritpub sedan sist vi var i stan, här hälldes ett glas av pubens egna landbier (bryggt av Villacher) upp. Ganska schysst, brödig behaglig maltighet.
För att orka med ''kvällskiftet'' åkte jag ''hem'' till rummet där de andra väntade. Lite vila fick man väl, men dock ingen välbehövlig sömn.

Jag åkte tillbaka med spårvagnen samma sträcka som tidigare på dagen till Laudongasse och nu hade gatans båda intressanta pubar öppnat först blev det Kolar vars öl bryggs av något litet bryggeri enligt den ena bartendern. Kolar Pils; Alldaglig pilsner, varken bra eller dålig.
Kolar Zwickl; grumlig som sig bör, överraskande frisk humlekaraktär. ''Otysk''. Lite som att tugga på granbarr. Lite väl mycket kolsyra.
Slutligen slank även ett glas Kolar Dunkles ner.
På puben/rökrutan USW vägg i vägg intogs deras båda husöl en ljus och en mörk, båda från tyska Traunstein .
Sedan var det bara att åka hem och försöka tränga sig förbi alla horder av prostituerade för att ta sig ''hem''.

På allmän begäran:Öl i Österrike del I

Terminal 2 på Arlanda var terra incognita för mig fram till den stora avresedagen. Resan i sig var inte mycket att orda om mer än förvåningen över att man fick ett par mackor på planet. Plus i kanten för Niki. Väl framme på vandrarhemmet på Grangasse fick vi (farsan, Pütte samt undertecknad) förutom nyckel till rummet även en ölkupong var tll baren tyvärr fanns det bara Ottakringer Helles att ''välja på''. Hungriga som vi hade blivit blev det en promenad ner till den myllrande Mariahilferstraße där vi åt hemsk snabbmat. I ett civilicerat land som Österrike gick det naturligtvis att få sig en burk öl som smakade minst lika illa till ''maten''. Gambrinus från det lokala jättebryggeriet Ottakringer; obefintlig arom, ganska söt. Oerhört menlös. De övriga resenärerna gick för att handla sprit antagligen.
Själv tog jag tunnelbanan till Drestnerstrasse där bryggeripuben Brigitta-bräu är belägen. De hade bara två olika öl.
Helles, uppenbarligen ofiltrerad vilket höjde förväntningarna. Mer karaktär än i en ''fabrikshelles'', men något mer mindre beska.
Hanf; ''storbubbligt'', långvarit skum. Den för alla dessa Centraleuropeiska hampaöl så typiska söta aromen återfinns samt tydliga toner av naturell yoghurt. Obalancerat söt, men sötman kommer antagligen ej från malten utan från hampan. Obehagligt söt.
Ganska långt därifrån låg puben Hansy dit det blev en kvällspromenad. Deras egen öl Hansy Helles/Zwickl var helt ok. Misstänker att det var tjeckiska Bud med ett annat namn.
Ett annat mer fancy hak i närheten som jag tror hette ''Ferdinand!'' hade ett par exotiska föröl som tvunget skulle drickas.
Egger Zwickl 1868; Ser fantastiskt inbjudande ut och får mig att undra varför jag ej beträdde ''tysktalande mark'' förra året. Obalancerad, skulle gärna fått haft mer malt. Sedan blev det till att ta U-bahn ''hem'' till Westbahnhof. En förvandling hade nu skett av Mariahilferstraße som nu var Whore city skulle det visa sig. Man blev antastad till höger och vänster av den ena anorektiska sexarbetaren mer motbjudande än den andra. Något som dock var bra med denna gata var alla nattöppna snabbmatsställen som även verkade fungera som lunch/fika-rum för flickorna. Gäsp.

Maison de pont

Dags igen för Uppsala belgoträff. Vi var ett sällskap på nio pers, plus en massa andra besökare som hade trotsat lappkylan och begett sig till den för evenemanget nya lokalen Bridgens hus i Uppsala där hela 43 olika brygder kunde få avsmakas.

Bla Gjölen ''tävlade'' med sin första brygd någonsin. Personligen hann jag inte ens smaka hälften av ölen innan det var dags att lämna in rösterna. Av de få ölen som hanns med föll mina röster på följande:
Guld: Ulrik Strandberg, American fall season
Silver: Kjell&Helena Eriksson, Bubbeldubbel
Brons: Ulrik Strandberg&Ulf Henryson, Spelivink saison

Av de öl som tog medaljer hann inte jag smaka någon. Hög klass var det dock över lag på vad man hann med. Även HÄR, HÄR & HÄR kan man läsa om detta spektakel.
Ett jättetack till alla funktionärer och arrangörer som hade ordnat detta på ett utmärkt sätt!

De flesta av oss drog traditionsenligt vidare till O'Connors där mat intogs med det fylliga lokala fatölet B*RP från Slottskällan. Avslutningsvis ''varvade jag ned'' med ett glas Samuel Adams Noble pils innan det var dags för hemfärd.

Öl i Åbo

Vad gör man när det är kallt hemma och det känns som att vintern aldrig tar slut? Åker någonstans där det är ännu kallare förstås! Båtresan var ej så mycket att orda om. Tidigt på morgonen var vi (festfolket) framme i Finlands femte (!) största stad. Från båten var det en bra bit upp till centrum där vårt hotell låg. Som tur var var det ''bara'' 10 minusgrader. Praktiskt taget djupfrysta kom vi äntligen fram, men att ta sig in gick ej för sig förrän klockan 16. Ett närliggande cafe fick bli vår tillflyktsort. En riktigt god frukost intogs där. Som tur är öppnar krogarna ännu tidigare i Finland än här så vi slapp frysa mer än nödvändigt. På väg till puben fanns en välsorterad skivbutik där några plattor inhandlades. Krogen Uusi apteekki låg på andra sidan Aura å. Vad som var så ''uusi'' för stod vi aldrig då stället såg minst sagt old school ut. Kändes som om hela stället var influget från Tjeckien. Riktigt skön lokal. Ölen då? Inget jätteimponerande sortiment, men klart överlägset Viking line. Ett par fatöl slank dock ned; Klášter Cerny, samt Kievari Espi från Laitilan Wirvoitusjuomatehdas (Lahtis läskedrycksfabrik). Det överlägset bästa jag smakat från detta bryggeri för övrigt. Något brittiskt skulle det nog föreställa.

Nästa stopp var det närbelägna pampiga Old bank där vi blev sittande en bra stund. En bartender som var väldigt duktig på svenska var inget minus. ''Koff 3'' och Aura från Hartwall var två lättförglömliga ljusa lagers. Sedan var det dags för tjeckiskt igen Klášter Tmavé Ležák 11°. Jag har ju alltid inbillat mig att ''lezak'' någonstans betydde typ ljus (svetly), men i själva verket är mer i stil med ''mellanöl''. Vi kom i alla fall fram till att denna flasköl nog inte var samma som fatet jag intagit på ''Apoteket''. Den här smakade mer som dillchips, eller dilldip. Marginellt godare än det låter...
Ett steg upp från detta var Oxfordshire blue från Ridgeway. Betydligt trevligare än de flesta av deras ''tomte/ren-öl''. Lite överraskande fanns även en liten flaska Struiselensis som bara låg och väntade på att bli uppdrucken av oss. Antagligen mer av en sommarsvalkare än en vintervärmare. Riktigt bra, bara snäppet sämre än Rodenbach.

Det var fortfarande några timmar kvar till vi skulle bli insläppta på hotellet så stegen styrdes till bryggeripuben Koulu (skolan) som var inrymd i en gammal ståtlig skolbyggnad. Ett glas Lehtori fick göra den bisarra maträtten sällskap. En ok ljus lager till en ok portion mat.

Hotellet skulle snart öppna och på väg från skolan gled vi in på alko där det storhandlades sahti mm. Underbart att slippa tänka på flygets viktgränser och bara plocka med sig en stört tung väska.
Efter att släpat med sig densamma något kvarter till hotellet var det bara att lasta in sahtin i kylskåpet (då det är en kylvara). Någon timmes skönhetssömn gjorde oss gott och nu var vi redo för kvälls/nattskiftet. Kvicksilvret hade nu krupit ned till uppfriskande -15 grader. Lite pengar togs ut och vi var på väg till bryggeripuben Herman. Vi kom dock ej så långt, Teerenpeli hade en pub i stan så det blev en sväng in dit för ett öl jag en smakat eller hört talas om förr, Pakkaspaavo en för söt mellanöl av något slag.

Vi förtsatte färden ned mot Herman, men även den här gången blev det ett misslyckande. Sunkhaket som hette något i stil med Rokkikluubi hade ett kylskåp som visade sig innehålla några exotiska brygder, Brooklyn Summer ale till exempel. Ingen höjdare i svinkylan. Mer sommaröl i kylan i form av Koff Surfer, ännu en lättdrucken ljus lager. Slutligen den alkoholfria Nikolai Tumma från Sinebrychoff. Ett liveband fanns på plats och förgyllde tillvaron. Jag köpte deras demo och snackade en del med trumslagarpojken.

Planerna om Herman hade nu definitivt avskrivits och vi gick istället tillbaka till Koulu där Maisteri och Ope fick avsluta en lång dags ölande. Inga höjdare, men porr för en tickande dåre som undertecknad. Lite asiatisk sjukt stark mat på rummet fick avsluta finlandsvistelsen för denna gång.
Båten hem gick tidigt nästa morgon. Lyxhytt (de har kylskåp) hade bokats för att få hem Sahtin välbehållen. Tungt att dra ''skiten'' i all snö, men det var antagligen värt det.

En kväll i Uppland

Jag var ute en sväng förra veckan med Johan. Vi träffades på stockholmsinstutitionen ''Löwen'' där ett par överjästa tyskar intogs.

Kosan styrdes sedan till ovennämnda TV-profils hemstad Sumpan där vi handlade förhoppningsvis bra öl på bolaget samt åt pizza på Cara mia, ackompanjerat av mindre god bira. Medan vi sitter där i godan ro dyker Marjut upp och är med oss resten av kvällen.

Nästa stopp blir den lokala biskopen på samma väg där bla 1/2 Idjit! från Dugges samt humlebomben Hercules från Great divide intogs. Ett öl som skulle visa sig vara kvällens överlägset bästa.

Sedan blev det stadsvandring då vi anförda av TV-stjärnan tog oss till ett ställe som enligt honom enahanda indirekt befolkade Norrort. Lorrys. Där fanns som det sig bör på dylika köttmarknader alkoläsk samt närbesläktade ungdomsdrycker så som Franks alcoholic ginger beer från Kopparbergs. Inte alls så fasansfullt som man skulle kunna tro. Lite nynostalgi. Slutligen San miguel 0,0%. Godaste alkoholfria ölet jag druckit, inte så sött som de brukar vara.

After work

De tre ölbloggande gnagarna var för (går-)dagen något decimerade, men det hindrade inte mig och Fajanen att svinga några bägare på Biskopen i Sumpan.
Jag inledde med Kerberos tripel från Flying dog; typriktig färg, frukitg och lite träig arom, smakar beskare än de 27 IBU som anges på etiketten, men mindre än 8,5%. Smakar lite som okokt pasta.
Augustijn grand cru från Van steenberge; diskmedel och citrus i aromen, ser ljus och beskedlig ut, men är mest spritig. Några ''belgotoner'' känns dock av.
Slutligen Oerbier från De dolle; som en väldigt utjäst dubbel fast starkare.

Stackars Dennis

Som jag skrivit förr, sjukhus kräva dessa drycker!

Nyårsaftonen var nästan pinsamt lugn så blev det utgång på nyårsdagen som kompensation.

Efter att ha hälsat på Spindelmannen på sjukan där han nu legat typ några månader fick jag skjuts ned till medis, och som bekant ligger ju inte OT allt för långt därifrån... Där slöt Pütte, Björne, Carina och Majsan upp för att inmundiga lite jästa drycker. Spektaklet började med en Lap prancer från Moorhouses, kopperfärgad bitter med ganska blygsam arom, brödig, distinkt men snäll efterbeska.
Scolars brown ale från Oxfordshire, vackert stort, gräddigt skum, fruktig arom, ganska otypisk och snäll, mer som en bitter. Okej ändå.
Rudolfs ruin från Rudgate slank också ned.
Fishermans ale från Cape ann, katastrof, luktar och smakar gammalt. Inget B-F-datum som vanligt när det gäller amerikansk mikroöl. Årets värsta öl så här långt.
Mot bättre vetande beställde jag genast en till öl från samma bryggeri, Fishermans bavarian wheat som stått emot tidens tand betydligt bättre, ser ut som, luktar, ser ut som och smakar som en H-W. OK. Sen delade vi på några goda öl som jag inte orkade skriva något om, Double bag
från Long trail. RastafaRye Ale från Blue point. Och Double dread från Mad river.

Finns det några snälla ölnördar här?

''Tomten'' var snäll i år också, hela sju flaskor finöl fanns ''under granen'' i år. Smashed pumpkin, båda HY-ölen som släpptes förra veckan, Samichlaus, Ola dubh 30, Stone's 13-års-jubileumsöl och sist, men absolut inte minst Judgement-day.
Öl i Stockholm önskar sina läsare en lika god jul.

Öl i Kungsängen

Ännu lite mer ölande skulle det bli på lördagen då jag var i Kallhäll. Inte så långt från Fajanens hem (skulle man kunna tro). När man ändå hade vägarna förbi blev det till en början ett ganska ihärdigt bastande följt av lite finölsdrickande. Vad fick vi då i oss? Inledningsvis ''välkomstdrinken'' Rigor mortis abt från Dieu du ciel, Great divide Fresh hop och efter bastun, Rogue Imperial stout '06, värdens hembrygda (extrakt) ''IPA'' en minst sagt intressant öl, en korsning av en fruktöl och en pale ale får jag nog beskriva den som. Absolut inte illa, men VÄLDIGT annorlunda. Slutligen en Beer-geek breakfast, det var ju trots allt nästan morgon... En trevlig och städad kväll trots att det knappast var några lättöl vi fick i oss.

Black friday

När ''kvicksilvret'' kryper under -15grader, vad kan då passa bättre än att ha en värmande imperial stout-provning?
Lappmicke, McBrus, Tom, samt undertecknad hade samlats i mitt enkla hem för att ta reda på vilken som var den bästa I.S. vi hade att tillgå.
Följande kom vi fram till:

Mikkeller Black hole 13 poäng
Victory Stormking 11 poäng
Avery The czar '09 11 poäng
Left hand Oak-aged Imperial stout '09 5 poäng
Mikkeller Black'07 0 poäng

Mikkeller blandar sannerligen och ger. Black kändes fortfarande spritig, man kanske skulle väntat tio år istället. Black hole däremot var en höjdare, antagligen den mest komplexa av brygderna som kanske skulle tjänat på att vara någon procent svagare. Stort tack till Tv-stjärnan som trots att han ej hade möjlighet att närvara donerade en flaska Stormking för den goda sakens skull.

Mmm,beer

I förrgår var jag och handlade öl i Sumpan av alla ställen. Inte långt från bolaget ligger ju den lokala Biskopen där även Johan och Tom dök upp. Ölandet inleddes med en Reindeer droppings från Hepworth (of Ridgewayfame); man visste inte riktigt vad man skulle vänta sig då ingen alkoholhalt var angiven. Serveras iskall, aromen framträder ju mer den värms upp, det lilla jag hinner känna innan ölen är slut är lite fruktighet. Typisk brittisk humlesmak. Lite för ljus kanske, men min gissning blir English Strong Ale (nope, golden ale). Bättre än vad deras julöl brukar vara.
Rudolf från Dugge's; ett vackert öl i sitt lilla ynkliga glas, någon chokladton i aromen, tycker mig känna något som påminner om Öland's (don't Rest In Peace, rise again!) hussmak, ganska lång eftersmak. Årets bästa porter?
Stone Ruination; humlebomb med mycket tanniner, känns nästan som en amerikansk barley wine.

Slutligen Double dog från Flying dog. Kvällens höjdare. Mest humle i aromen, en hel del humle som väntat även i smaken, men vilken kropp! Fyllig som fan, som en BBW. Relativt välbalancerad. I like!
Jag skulle ju trots allt börja jobba klockan 6 i går så det blev till att dra sig hemåt.

Vinteröl

Så var det vinter, om någon skulle missat detta. Traditionsenligt hade därmed Bryggarna sin årliga Vinterölsträff i Björkhagen. Majsan gjorde mig sällskap och det dröjde inte många minuter innan vi fick fukta våra, av resdamm (och falafel) torra strupar. Bara sjutton öl kom till start, men desto mer törstiga människor dök upp och trängdes. Det känns definitivt som att man vuxit ur den här lokalen. De olika bryggarna kom väl inte riktigt upp i sin normala standard, även om det fanns guldkorn.
Okryddade klassen
1. Sjölejonets vinteröl Per Olof Edlund
2. VinterHops Anders Hagelström och Roland Erlandsson
3. Morkullans vinteröl Lars Mohlin och Per Olof Edlund
Kryddade klassen
1. Jackpot Oskar Andersson
2. Wuzz Peter Högström
3 ADK Christmas 09 Kalle Andersson

Mina favoriter:
Okryddat
1. VinterHops Anders Hagelström och Roland Erlandsson
2. Lettporter Patrik Lekberg
3. Trickbrewers dunkla Peter Högström

Kryddat
1. ADK Christmas 09 Kalle Andersson
2. Hökmossens julöl Håkan Liljegren
3. Staffans glöggöl Staffan?

ADK: Ganska grumlig (köldgrumling antar jag), bärnstensfärgad,''belgisk arom'',potent (OG 1086) och fyllig. Något metallisk smak, men inte på något obehagligt sätt. Inte speciellt söt, de 42 ''IBUna'' känns. Lång metallisk eftersmak.

För en gångs skull gick vi INTE ut efteråt utan åkte bara hem.

Man får vad man betalar för

En liten provning smög sig in till helgen, som så många gånger förr var belgian strong-ale typen för dagen.
En del återbud under dagen/veckan gjorde att det vara var min fästmö och jag som fick dela på ölen. Tur att det inte var fler klasser då.
även om inte Majsan var lika övertygad som mig om dess förträfflighet vann ändå Bush de nuits från Dubuisson på fyra poäng före Saxo Bio från Caracole och Inferno ale från Lost abbey som skrapade ihop varsin poäng. Personligen tyckte jag Saxo var lite väl snäll, nästan witaktig.
''Nattbusken'' med dess tretton extremt väl dolda procent var mer komplex och mer maltigbetonad än Inferno (som även den hade sina kvaliteer). Minst sagt fyllig och överraskande söt.
Inferno ale var bra, men fick dagen till ära stå åt sidan för bryggmästaren på Dubuisson som visade var skåpet skulle stå.