Öl i Ontario del III-Våga vägra Zwanze

Planen denna Zwanze day var att hänga på låset på Barvolo och på så vis få en plats. Det var lättare sagt än gjort. Istället för att öppna 12 var det 15 som gällde. Folk stod redan dock i kö utanför när jag kom dit strax innan 12slaget. Man var tvungen att boka själva Zwanzeölet innan för $28 (!). För det fick man uppskattningsvis 1-2 dl och ett cantillonglas. Inget undertecknad nappade på, men för mig var grejen att det var ett surölsevenemang samtidigt.
Jag pallade dock inte att stå i kö i några timmar utan öl. Gick istället till bryggeripuben The 3 brewers på samma gata. Del av en kedja som vi besökte i Lille för många år sedan. Jättestort ställe med minst tre våningar. Två öl hann man med. White; ganska mörk för stilen. Även om det helt klart är en wit finns toner av hefeweizen tyvärr. Brown (ale?); väldigt bränd och obalanserad. Den var bara ''för mycket''.

Tillbaka till Barvolo så där kön hade växt till sig ytterligare. Träffade Karen från dagen innan och Ferris från Rate beer i kön. Cirka 40 minuter tog det att ta sig in. Väl inne insåg man hur litet stället var, hur lång kön till baren var, att man skulle köpa poletter för att få öl och hur galet trångt det var.
Jag kanske älskar öl, men inte lika mycket som jag hatar trängsel och att köa. Stack ut och inte många steg ut på gatan öppnade sig skyarna reält. Hade dock paraply men det blåste sönder ganska omgående.
Jag sökte skydd på en asiatisk restaurang av något slag där en Alexander keiths IPA från nova scotiabryggeriet Oland gjorde den galet starka maten sällskap. Ljus som fulöl. Luktar äppeljuice. Alltför tam för att kallas IPA tycker jag. Ganska mycket äppeljuice över smaken med.

Nästa stopp var baren/kvarterskrogen Spirits på en bakgata inte långt därifrån. En hel drös exotiska brygder fanns att inta här, vilket jag gjorde.
Pompous ass från det lokala Great lakes; mörkt bärnstensfärgad. Välbalanserad med toner av läsk(?!). Underligt, men helt ok.
Stationmaster’s stout från Junction craft; Väldigt maltig, något kryddig med toner av senap. Tung för att vara en mellis.
Lug tread ale från Beaus; ser ut som vilken fulöl som helst (inte så konstigt då det är en kölsch). Fruktyoghurt i aromen, alldeles för söt, som saft. Illa.
Creemore springs Premium lager; egentligen inget speciellt eller heller för den delen felsmaker, men efter ölen innan smakar det riktigt bra.
Tankhouse ale från Mill street; bärnstensfärgad trevlig APA. Snäll, men ändå bra.
Conductors ale från Junction craft; ''brändaktig'' arom. Smakar bränt knäckebröd som Hedin skulle sagt. Antar att karamellmalt har något med saken att göra. Viss sötma finns också.
Eephus oatmeal brown ale från Left field; som Coca-cola i färgen. Maltig arom och smak med chokladtoner. God.

På hem vägen gick jag förbi Bar volo för att se om det lugnat ned sig. Det hade det.
Nu kunde man i lugn och ro avnjuta två utmärkta suröl från Quebec. Exorciste aux mûres från Dieu du ciel, Oude blanche Cerises från Le trou du diable och slutligen Dunham Berliner mango weiss. Pizza intogs  på hemvägen och bidrog antagligen att jag gick upp sju kilo på denna resa.