Ûber alles?

Tyskland, ja, vad säger man? Jag tror alla ölnördar har ett slags hat-kärleks-förhållande till Tyskland. En tickares våta dröm med alla dessa bryggerier och öl. Samtidigt så tråkigt när så få sticker ut hakan utan har samma lista av helles, pils, hefeweizen och dunkel. Nu hårdrar jag det lite. Men ni vet hur det brukar se ut.
Bockarna är alldeles för få i min mening och rökölen likaså.
Reinheitsgebot var säkert relevant på 1500-talet men 500 år senare känns det bara löjligt. Det tyska folket är övertygade om den gamla lagens förträfflighet då de hela livet fått höra att tysk öl är överlägsen all annan (kanske tack vare reinheitsgebot). Hur många tyskar har druckit utländsk öl ens?
Med tanke på hur många bryggmästare det måste finnas i landet och hur mycket öl det faktiskt dricks årligen är tyskarnas kunskap om drycken i fråga skrämmande låg.
En annan sak som jag tror är en sydtysk grej
är att om man beställer flasköl får man dem i 90% av fallen upphälld åt sig. Flaskan får man aldrig se. Hur lyckas de hälla upp hela ölen i ett halvlitersglas om de ska hälla upp den korrekt så ölet får syresättas ordentligt? Men det är klart varje mynt har två sidor.
Maten är ju otroligt underskattad, landet är otroligt vackert på sina platser. Öl finns överallt, ganska billigt, och sjukt många sorter, det gäller bara att hitta dem.
Ja, ja ’’globaliseringen’’ kommer nog dit också en dag.
Såg förresten att det bryggs hela sju ’’IPor’’ i Tyskland (av typ 7500 öl) enligt Rate beer. Betydligt fler än vad jag trodde.
Det var bara lite spontana tankar efter resan och allt det här kan även appliceras på Österrike.

Öl i München del II-Våga vägra Hofbräuhaus

Jag kom på alldeles för sent att Tyskland är ett djupt religöst land (tydligen) där livsmedelsbutiker är stängda på söndagar.
På Centralstationen lyckades jag dock hitta ett snabbköp med ganska begränsat ölutbud som var öppet, så lite fick jag med hem i alla fall.
På centralstationen intogs även en kötträtt med knödel. Till denna ett par öl.
Hacker-Pschorr Münchner hell; brödig som sig bör, must och kolsyrat vatten.
Hacker-Pschorr Dunkle weisse; skumbanan i aromen och inte så söt. Probably the best dunkle weisse in town.

Någorlunda mätt och med ryggsäcken fylld av åtskilliga liter öl styrdes stegen tillbaka till hotellet där bärsen dumpades av.
Jag tog spårvagnen till Max Weberplatz varifrån det inte är långt till bryggeripuben Unionsbräu där det också åts. Lite dyrare, lite godare.
Hell; denna ofiltrerade brygd ser exakt ut som en hefeweisse. Metallisk med en ton av apelsin.
Dunkel; som en cola i färgen, luktar kol och mörk malt. Ganska söt med en ton av lakrits, något bränd eftersmak.

Det hade blivit hög tid för traditionsenlig halvtids-sömn, så det var bara att hoppa på spårvagnen ’’hem’’ igen.
Efter sömnen följde den värsta perioden av denna resa.
Jag tog tunnelbanan till Giselastrasse varifrån det inte är långt till puben Shamrock, som självklart var stängd.
Det blev t-bana tillbaka till Odeonsplatz varifrån det ej är långt till Spatenhaus som är Spatens officiella (eller liknande) restaurang. Det skulle vara gott med en pilsner tänker man. Och vad får man in? En Becks!
Hungrig och besviken irrade jag runt det vackra Marienplatz när ett parasoll från något exotiskt bryggeri uppenbarade sig. Det satt utanför en superturistig pizzeria (med små pizzor så klart). Bakom parasollet satt dock en Paulanerskylt. Man visste inte vad man skulle tro. Men det fanns ju en meny att kika på. Där angavs bara vilka ölstilar som fanns, inte från vilket bryggeri. Servitrisen var självklart mentalt frånvarande angående ölen.
Vid det här laget hade jag verkligen inga höga tankar om denna stad. Men!...det skulle vända.

Andechser am dom låg inte långt bort. Där var det varken galet fullt av folk eller alltför högljutt.
Andechser Hell; lite metallisk till en början, men växer allt eftersom. Brödig med en ton av vaniljglass. Antagligen en av Tysklands bästa hell.

Ayingers speis und trank var lite svårt att hitta, men det var absolut värt lite irrande.
En lugn och skön bar mitt emot det kaotiska Hofbräuhaus. Med battre öl törs jag lova!
Här blev jag kvar resten av kvällen rensandes deras öl-lista.
Hell; tyvärr serverat i stein/krug vilket försämrar helhetsintrycket. Något metallisk och brödig (så klart).
Premium-Pils; Överraskande smaklös. Granbarrstoner som ofta i bra pilsner. Lite efterbeska finns väl också.
Liebhards kellerbier; härligt grumlig. Luktar nästan lite veteaktigt. Välbalanserad med en hel del brödtoner.
Oktober Fest-märzen; Mörkt gyllene vackert öl. Inte så märkvärdig i övrigt. Modell-lera, lakrits och metall i smaken.
Altbairisch dunkel; rubin/kopparfärgad. Kaffe,kakao, blandsaft och blod hittade jag i smaken.

På ’’hemvägen’’ intogs en stor kebabtallrik. Vi hade ätit så rejäl och rustik mat under hela resan att jag glömt hur gott det kan vara med skräpmat. Allting har sin plats.

Planet hem skulle avgå tidigt och med tio mil till flygplatsen fick vi åka redan innan klockan sju.
På flygplatsen fanns dock tröst i form av exotisk öl.
Zötler Pils; Väldigt ljus, barr i aromen, metallisk. Spretig, obalanserad och allmänt hemsk.Resans näst värsta öl.
Laupheimer Edelbräu; även denna brygd är mest metallisk. Brödigheten framträder allt eftersom, någon träig ton finns också. Mint? Behaglig kolsyrenivå.
Flygresan blev ett helvete med en unge i raden bakom som härjade konstant hela vägen utan att odjurets morsa verkade bry sig nämnvärt.
Tvångs-sterilisering, ja tack!

Öl i München del I- Veteöl till förbannelse

En bra bit till München var det så ett mat och dryckstopp i Erding blev det.
Fischers Hell stiftungsbräu; maltig arom, stabil beska och något metallisk smak.
Fischers kirta-bier; bärnstensfärgad, lovande arom, hyfsad kropp smakar nästan som en dubbel, poäron och malt. Grym pairing med den goda fisken jag åt till.
Grünbacher dunkelweizen; bränd skumbanan i aromen, något obalanserad. Bränd underlig eftersmak.

De andra skulle gå och kolla lite på byn så det hanns med en liten öl till på en annan pub.
Erdinger Champ; tunt gul färg, underlig, citrus. Som en kristallweizen med en citronskiva i.

Utan större svårigheter hittade vi till hotellet i München som var beläget mittemot bryggeriet Augustiner.
Efter lite vila var jag redo för att gå ut och göra stan osäker.
Det blev spårvagnen bort till Kriemhildenstrasse inte långt ifrån Hirchgarten som tydligen har en sjukt stor biergarten. Men i det strilande oktoberregnet kändes det inte så lockande. Själva restaurangen var även den inte heller särskillt liten. Där blev det mat och fyra öl.
Augustiner Pils; riktigt god pilsner med lite granbarr i smaken.
Tegernseer Spezial; Bröd och majs i aromen. Överraskande söt och fruktig. Lite som tequilaöl. Otysk.
König Ludwig Weissbier Leicht
från Kaltenberg; folköl med förvånansvärt mycket smak, känns dock väldigt tunn.
König Ludwig Dunkle-weiss: ovanligt mycket beska. Bränd obehaglig smak precis som Grünbacher D-W, men det har var ännu värre.

En långpromenad i regnet blev det sedan till Löwenbräukeller som inte hade några platser lediga så jag tog spårvagnen till hbf och gick därifrån till Augustinerkeller tvärs över gatan från hotellet där de övriga resenärerna satt. Helt galet mycket folk. Jag skulle hellre ta livet av mig än att jobba här.
Dunkel; sträv maltighet, syrlig med någon tov av latrin. Godare än det låter.
Hefeweizen/weissbier; ganska balanserad, ’’lagom skumbanan’’. En glad överraskning som får betecknas som OK.
Det blev en tidig kväll.

Öl i Sulzbach-Rosenberg

Resten av resan var vädret skit, regn eller mulet. Men tröst fanns att få på Spezial som var stängt sist jag var i stan.
Rauchbier märzen; kopparfärgad med ganska mycket rök, men lite mer skulle inte vara fel. Mycket bra, men den är ändå inget mot Schlenkerla.
Weissbier; jag trodde i min enfald att det skulle vara rökt veteöl, döm om min besvikelse när det bara var en helt vanlig och i min uppfattning lite för söt hefeweizen.

Vi åkte vidare mot sydöst till en liten men vacker håla med 20000 invånare och två bryggeripubar där vi skulle bo på den ena.
Upplagt för en duell liknande den dagen innan alltså.
En annan sak som var liknande dagen innan var att restaurangen på stället vi skulle bo på ej hade öppnat. Varsin öl kunde vi ta i alla fall.
Sperber bräu Hell; Brödig,snäll och typriktig.

Eftersom vi alla var hungriga gick vi till det andra bryggeripuben Fuchsbeck där varsin schnizel intogs.
Hell; svagare och tunnare än Sperbers hell. Metallisk.

Här blev det en kort tids strategisömn på rummet innan en kort promenad tillbaka till Fuchsbeck som hade en del öl till att klara av. Som deras Weissbier som hade bra balans och får sägas vara helt ok.
Pils; skunk (hur?) och lite humle i aromen (!). Trevlig/behaglig beska med matallisk eftersmak.
Kristall weizen; som öl av stilen brukar vara, någon ton av H-W finns där, men inget märkvärdigt/överväldigande. Alltför klent kolsyrad.

Jag ringde de övriga som hade ölat mm. på rummet fram till nu och sa att vi skulle ses i hotel/-bryggerirestaurangen vilket vi gjorde inom några minuter.
Där åt vi och drack resten av kvällen. Sedan var det bara att gå upp och lägga sig.
Vad dracks då?

Sperber bräu Zoigl ljus som var fruktig och överraskande god.
Zoigl dunkel var sämre än den ljusa, men ändå inte helt fel.
Rosenburger Pils; ett vackert öl med fint skumkrona och brödig arom. Saaz, bra pils.
Graf gebhard weisse; ser oaptitligt grå-brun ut. Lite för mycket skumbanan för min smak.
Steiger schwarze; kan inte påminna mig om att jag druckit en schwarzweisse förr. Väldigt mörk, söt arom intressant öl, lite stout över denkaffe/kaffebönor och valnötstoner. Perfekt kolsyrenivå.

Duellen då? Både mat och öl var i vårt tycke bättre på Sperber.

Öl i Bischberg

Med tanke på att Nürnberg bombades till stenåldern under kriget fanns det överraskande många gamla fina byggnader kvar. Vi gick runt lite och glodde på stan innan det var dags att åka vidare.

Jag hittade ett kafe som hade öl från det för mig okända bryggeriet Wolfshöher.
Premium; obalanserad, med lite brödighet.
Hefe-weißbier; ett överraskande välbalanserat exempel på stilen.

Det var lite tid över till vi skulle träffas vid bilen så det blev en öl på ett snabbmatställe.
Kitzmann Edelpils; gott med ett ’’humlebett’’. En god ton av granbarr. Relativt frisk, smakar nästan brittisk humle (hur man nu kan förknippa det med ’’friskhet’’…) Tysk makropilsner kan ju vara riktigt god!

Vi åkte upp till det vackra Bamberg som jag senast besökte strax innan denna bloggs födelse. Denna gång skulle vi bo i norra delen av den ’’världsarvsmärkta’’ lilla och ack så bryggeritäta staden.
På bryggeriet Kaiserdoms hotell/restaurang, beläget 300 meter från bryggeriet.
Tyvärr hade inte puben/restaurangen ännu öppnat när vi kom fram.
Jag var helt galet hungrig och tog en promenad till grannbyn Bischberg för att äta en bit (nja, helst flera stycken bitar faktiskt) mat. Det blev en öl på den minst sagt rustika bryggeripuben Brauerei zur sonne. Deras kök hade inte heller öppnat. Men en öl blev det i alla fall.
Zunft trunk;Bärnstensfärgad och disig mer än grumlig. Lätt, brödig och god.
Personen som var näst yngst på stället var nog ungefär dubbelt så gammal som mig och de övriga tänkte nog, var gör den där ungjäveln på vår pub?

Lite längre ned på gatan fanns ett bageri där jag äntligen kunde få äta lite olika brödbitar som bukfylla.
Det fanns ytterligare öl att gå igenom på Zur sonne tex Urtyp hell; metallisk arom och en ton av köttfärs.
Folk började nu ogenerat slå sig ned vid mitt bord (som antagligen var DERAS bord. Jag såg ingen Stammtischskylt dock.) och språka på knagglig engelska.
Sonnen Pils; sädesslag i aromen, brödig smak, bra beska, men lite obalanserad.
Sonnen Weisse, inte särskillt söt. ’’Smakar’’ lite som kolsyrat vatten. Eller så var det bara samma textur.
Slutligen en gästöl på flaska Maisels Edelhopfen diät-pilsner; det bästa man kan säga är att det smakar mörkare än det är. Riktig dynga.
Trevligt ställe med stabila egna öl.

Detta var enda dagen då det var fint väder under vår vistelse så det blev en promenad tillbaka till hotellet med lätta steg.
Där hade de övriga resenärerna intagit restaurangen för mat och dryck. Själv var jag så trött efter den goda ölen att det blev någon timmes skönhetssömn innan kvällen fortsatte nere i baren där Kaiserdoms egna öl skulle gås igenom.
Pilsener; metallisk både i smak och arom.
Röckeleins Kellerbier; ganska söt, men inte för mycket.
Meranier Schwarzbier var mörkt brödig.
Hefe-weissbier hade en brödig eftersmak.

Det var svårt att inte jämföra de här bryggerierna med tanke på att jag drack lika många öl på varje ställe. Maten var god, men annorlunda på Kaiserdom som även hade en riktigt snygg bartender.
Men ölmässigt kändes Zur sonne numret för stora.

Öl i Nürnberg

För första gången på ett och ett halvt år var det dags att ut och åka med Ryan air. Något som gick alldeles utmärkt denna gång.
Memmingen var planets destination.
På flygplatsen hyrde vi en folkvagnskombi och begav oss norrut.

Günzberg låg på vägen och där finns en bryggeripub. Tyvärr hade de nya öppettider så vi gick och åt på ett annat ställe som hade deras öl.
Günzburger Radbier hell, den första av många helles under denna resa. Lättdrucken, ganska neutral och brödig.

Målet för dagen var Nürnberg där farsan och jag slog oss ned på en Tucherpub nära Frankenstadion. Pütte och Tony åkte och kollade på adolfs gamla lekplats istället.
Übersee export;ljus, mycket kolsyra. Tråkig och otrevlig efterbeska.
Zirndorfer Kellerbier; serveras (så klart) i en förhatlig porslinsmugg. Mer humle och kolsyra hade inter skadat, för snäll.
Urfränkisch dunkel; som cola i färgen, söt och lite träig.
Tucher Kristall weizen; skumbanan både i smak och arom med en ton av kött(?).
Helles hefe-weizen var som vilken H-W som helst och Dunkles hefe weizen slank ned av bara farten.

Sedan blev vi hämtade och kunde efter en omväg förbi stadens skyltfönsterluder checka in på hotellet.

Det blev ett besök på den stora bryggerirestaurangen Barfüßer (Barfota) där det var väldigt mycket folk, men vi lyckades klämma in oss vid ett bord.
Blonde; ofiltrerad luktar och smakar zwickl fast det ej är det, även någon ton av mältat vete känns av.
Dunkel (eller var det schwarz?); mest nötig, val eller hassel.
Slutligen antagligen det värsta öl jag druckit, det alkoholfria Jever (no) fun. ’’Fy fan!’’ står det kort och gott på ett underlägg jag fick med mig.

Stormen före stormen

Jag skulle ut och härja med finlands-svenskarna Patrik och Andre som var i stan för att besöka Mässan. De bodde i Gamla stan någonstans och började således dagen där. För min del blev det tåget till Södra station varifrån jag gick till Järnet. Ett depåstopp blev det dock på OT där en Altons pride från FFF agerade brunchöl. En ganska typisk bitter. Lite amerikansk humle hade inte skadat.Bryggeriet kan bättre än så här.

Väl framme i Gamla stan slog vi oss ned i Järnets sköna fotöljer.
Angels share #10-Jämt IPA; IPA i den brittiska skolan med allt vad det innebär.
Pompona porter, även den från TT; Arom av Ahlgrens bilar och lite sprit. Lite arrak och i smaken. För mycket kolsyra för min smak.

Därefter blev det ett besök på Sound-pollution där en platta inhandlades innan vi kunde få mer öl i oss på Monks porterhouse.
Ocean 12 plato
Hat lifter stout från det för mig nya bryggeriet Grand ridge smakade mest cigarettrök och kändes ganska otypisk.
Från samma bryggeri intogs även Gippsland gold.
Slottskällans EPA; tobaksrök och metall. Utan bryggeriets hus-smak.
Stockeboda Single malt; rätt mycket kolsyra och belgisk jäst.
Riktigt goda musslor gjorde ölen sällskap ned i strupen.

Med tunnelbanan tog vi oss till Vasastan och Man in the moon där det pågick en variant av Oktoberfest, med Ompa-ompa-band och en speciell tysk meny. Ganska gott har jag för mig. Ocean vienna lager dracks till; ok, men man kan vänta sig mer av Ocean. Var är aromhumlen/humlearomen? Eller var det en gammal flaska? Ingen etikett.

Sedan blev det en promenad till Monks på Sveavägen där föjlande öl intogs:
Taps vienna lager
Taps Kölsch
Taps smoked lager

Det närbelägna Queens head var nästa stopp där Goudenband från Liefmans intogs.

Vidare blev det ett stopp på Tegners gömställe där en flaska Cotton eye joe från Wittingen slank ned.

Monks på Wallingatan skulle också föräras ett besök. Vi satt med Bryggmästaren från De molen och språkade. Samtidigt som en Antares Imperial stout inmundigades.

Slutligen ett besök på ’’Dårhuset’’ som tydligen har öppet ganska sent.
Sigtuna Red ale avslutade en låång dag.
Åkte nattbuss hem för första gången på många år. Precis lika glamoröst som jag mindes det.
Riktigt kul hade vi i alla fall med en hel del god öl.

Lugnet före stormen

Dag två på mässan blev betydligt mer städad med Majsan vid min sida.

Detta intogs:
Southern Tier Pale ale
Ginger Tom från Robinsons
Mr Harry från Fullers
Kiwanda cream ale från Pelican
Svaneke Guld Stout och Choko stout
Bohuslän pilsner från Grebbestad
Fålen från Dugges
Sjätte tunnans keller troll och Red october från Gotlands
Christianshavn pale ale från Amager
Bäver och Skvatt galen från Närke
Bullet proof från Monks
Crabbies alcoholic gingerbeer
Mr. Wheat från Black rooster
Raasted Dunkel
Eklipse och Mareridt från Djævlebryg
Master polotmavý från Kozel
Ballast point Calico Amber ale
Slottskällans Höstlager
Dugges HBG
Ocean Göteborgsporter

Också lite Monkskritik att de bara säljer hela flaskor kan jag ta, men 70:-för deras egna 33or är galet. Dessutom hade de en skylt där det stod något i stil med:’’Vi har alla trappistöl, 70-90:-’’
Westvleteren var det så klart ett annat pris på…

Hur fan lyckas man?

Så var det åter igen dags för SWBF eller Ölmässan i folkmun.
Jag var där i torsdags med Tomomtmto(aka Fajanen).Träffade även lite andra ölmänniskor där som Jocke(sags det),Patrik,Bark, Johan och Tomas.

Följande öl intogs.
Bagge bocköl
Kaltenberg organic
Three hearts Green eko lager från Krönleins
Svaneke Ale och Double Brown Ale
Teerenpeli Luomu
Henninger Premium bier
Old Faithful och Raven från danska Croocked moon
Mikkeller Æ
Platina blond och Ale wives choice
från Monks
Alla tiders och Ljuva livets från Ängö
South pacific pale ale från Sigtuna
Den tidigare enköpingshembrygden Joars dricka, numera från Hantverksbryggeriet, men den var sig väldigt lik.

Querkus från Ridgeway
Thwaites Liberation
Dark lord från Batemans
Underbart att gå på mässan en torsdag och slippa dessa horder av folk.
Jag lyckades med konststycket att supa bort mitt telefonbatteri.
Sedan ryktas det att vi var på OT efteråt, men det man inte minns har aldrid hänt hävdar vissa.

Färdigsnyltat!

Nu är man äntligen blivit premium-medlem på Rate beer. Jag har utnyttlat den sidan alldeles för mycket gratis och är beroende av densamma. Skulle internet bara ha en site skulle det var den IMO (den här inkluderad).

Öli Belgien del III-Homoerotisk efterfest

På programmet stod en dagsutflykt till min favoritstad (i Europa) Brügge. Vi tog tåget från Gare du nord. Det gick inte fort, men vi tröstade oss med lite faro och Leffe 9°.
Vi gick igenom den vackra staden upp till De kuppe på Kuiperstraat. De övriga var ganska hungriga, men de hade ingen mat. De gick och åt på något superturistigt ställe på Markt medan jag satte mig på uteserveringen (galet rökigt inne) med en Bacchus Frambozenbier
från Van honsebrouck (Kasteel); brunare än vad kriek brukar vara. Väldigt mycket hallonsaft över detta öl.
Kastaar från De block (Satan); luktar som en trött APA. Smakar lakrits, trä och Ahlgrens bilar.

Regnet vräkte ned när mina steg styrdes mot det relativt närbelägna Cambrinus där jag träffade de andra grabbarna igen. Nu hade även jag blivit hungrig och maten var fantastiskt god. För att undvika att få ännu en hjärna eller något ännu mer bisarrt på tallriken blev det ett säkert kort denna gång, spaghetti och köttfärssås.
Öl fanns det också.
Corsendonk tempelier från Du bocq; oerhört snyggt glas. ’’Mörkmaltig’’ arom, någon ton av groddar, belgojäst, hyfsat snäll. Passar galet bra till jordnötter.
Super des fagnes Griottes; ett riktigt barnöl (till barnmaten), mycket fruktsocker i aromen och smakar även snarlikt. Körsbär ska det föreställa.
Manten från Brouwkot; malt och glass i aromen, smakar mest malt. Lite som en dubbel med för låg alkoholhalt. Lite av ett bottennapp.
Sista ölet i denna underbara stad fick för denna gång bli Couckelaerschen doedel från Strubbe (Ichtegems) som var bärnstensfärgad med alldeles för mycket kolsyra (hur var smaken då?).

Tågresan tillbaka till Bryssel tycktes ta ännu längre tid, kanske för att vi inte drack någon öl. Vi gick denna gång av på Gare centrale. Einar och Jocke drog till Beerplanet och handlade, medan jag och Johan gick till Porte noire (även kallat Svarta katten, Svarte petter, Svarta borgen och Svarta natten) där en som det verkade väldigt kaotisk ölprovning försegick. Galet varmt, trångt och rökigt.
Ett par öl stod vi ut med i alla fall.
Owa från De zenne brouwerij; serveras i något som ser ut som en kaffekopp, aromen kan man inte säga något om då det mest luktar cigarettrök i lokalen. Metallisk, torr och allmänt otäck.
Troubadour obscura från The musketeers; lite brittisk barley wine över den, träig och riktigt tung.

Ännu mer regn fick vi på oss under vår promenad bort till Delirium. Jag åt en fantastiskt god men dyr våffla på vägen.
Då det ett par dagar tidigare hade varit relativt lite folk på översta våningen gick vi dit, men hela våningen var uthyrd. Så vi slog oss fram till baren på gatuplan istället. Galet trångt och helt klart den sämsta baren, bara fatöl. Ett par öl stod vi ut med i alla fall.
Det var för trångt för att anteckna något, här är vad som inmundigades i alla fall:
V cense från Jandrain-jandrenouille
Grognarde från Sainte hélène
Vi fick nog och gick ned en våning med tanken ’’det kan inte va’ sämre’’ vilket var mycket riktigt. Kylan strömmade ned utifrån gatan och öllistan var betydligt större. Einar och Jocke dök även upp och svingade ett par bägare.
Bersalis Kadet från Oud Beersel och Bersalis från samma brüggeri.
Sedan blev det snabbmat och taxi ’’hem’’.

Dagen efter åkte vi hem. På flygplatsen fanns som det gör i bra länder finöl att köpa med sig från taxfreeshopen. Tungt att släpa på så mycket.
En folköl hanns med till en macka. Jupiler Blue. Som vilken folköl som helst.
En resa som var mycket roligare än vad undertecknad hade kunnat föreställa sig.
Tack till samtliga inblandade.

Öli Belgien del II-Bryggeri nummer100!

Ungtupparna var slitna efter torsdagens övningar. Jag gick ut på stan och kollade runt lite, handlade och åt.
Till slut visade det sig att jag gått så långt att jag lika gärna kunde gå och handla öl på Beermania. 108 euro gick kalaset på. Det finns även en bar i butiken där man kan dricka det mesta som finns till salu.
Grabbarna hade till slut vaknat och även de kom och tog en öl. För min del blev det Mea culpa som är butikens egen bärs. Brygd av Van steenberge; en väldigt snäll, men ändå något spritig belgisk blond, metallisk.

Detta var inte vilken dag som helst, vi skulle nämligen åka till byn Lembeek för ett bryggeribesök på Boon. Det var inte vilket bryggeribesök som helst heller, mitt 100:e närmare bestämt (och antagligen det bästa hittills).
Vi blev inte guidade av vem som helst heller utan av självaste Frank Boon som guidade oss runt i sitt bryggeri/livsverk. Vi fick smaka lite överjäst öl först innan vi gick in i lagringsrummet för bryggeriets spontanjästaöl. Drygt hundra jättetunnor av trä i olika storlekar, jag tror de största var på 5000 liter. Den största ansamlingen av lambic i världen. Och där gick vi runt och njöt medan Frank pratade och hällde upp smakprov efter smakprov av olika öl i olika grader av mognad.

När vi var klara frågade han vad våra vidare planer för eftermiddagen/kvällen var.
Vi hade inte några direkta dylika. Så han skjutsade oss till 3 fonteinen (vars lambic Boon brygger, 3 fonteinen är ju som bekant ’’bara’’ en lambicblandare) där det bjöds på ost och charkuteritallrik samt 3 fonteinen Oude geuze från mitten av 90-talet vi fem delade på två 75:or.
Relativt snäll arom, syrlig en ton av köttbullar (!), torrare än väntat, tanniner? Lång nästan besk eftersmak.
Det var ett riktigt nypa-sig-i-armen-ögonblick.
Vi fick sedan skjuts tillbaka till stationen i Halle av Frank där vi kunde ta tåget tillbaka till Bryssel. Det var en eftermiddag av varumärkesvård vill jag lova! Att sedan Johan jobbar för Boon’s svenska importör hade säkert något att göra med att vi fick denna VIP-behandling. Hur som helst var vi alla hemskt tacksamma för att han tog sig så mycket tid för fyra nobodies (herr Tv-stjärnan får ursäkta) som oss.

När vi kom tillbaka till stan hyrde vi cyklar och hojade upp för vad som antagligen är Belgiens högsta berg för att komma till Moeder lambic. De har ingen mat där utan vi gick och åt på en restaurang vars ölsortiment skulle slås av vilken svensk fulkrog som helst.
Jupiler NA var faktiskt värre än vad alkoholfri öl brukar vara.
Till detta åt jag cervelle milanese eller panerad hjärna som vi säger här i Sverige. Obehaglig konsistens minst sagt.

Strax därpå var vi Moeder lambic med dess hemska musik och vänsterhipsters. En exotisk öl blev det i alla fall.
Cantillon Kriekenlambik(alltså inte Cantillon Kriek); elegant och inbjudande skum, pumpa och pepperkakor med obehaglig efterbeska.
Vi gick vidare till nästa ställe (som precis skulle stänga). Regnet strilade ned som det gjorde under alldeles för mycket av den här resan.

Istället blev det ett besök på Poechenellekelder, tvärs över gatan från Maneken pis. Ett mysigt ställe där vi satt tills det stängde.
Forestinne Primoria från Caracole; fruktigt ’’belgosöt’’ med smak av ingefära.
Lamoral tripel från Van den bossche (Pater lieven); Mycket kolsyra. Metallisk och torr.
Biere du mont saint aubert från Brunehaut (Saint-martin); söt och lite oxiderad.
Sedan blev det som vanligt en bulle hem.

Öli Belgien del I-Oh what a night

Bromma flygplats hade jag inte åkt från på 27 år. I torsdags var det dags igen med destination Bryssel. Övriga resenärer var TV-stjärnan, Jocke och Einar. Johan och jag började med lite grönöl hemma hos honom som uppvärmning. Inte lika gott som det låter.
Lite strul på flygplatsen i Belgien men i övrigt inga konstigheter på nedresan. Vi tog tåget in till Gare du nord med dess skyltfönsterluder. Hotellet låg ganska närbeläget.
Vi checkade in och gav oss sedan genast ut till Bier circus. Matmenyn passade inte de övriga utan de gick tvärs över gatan och åt istället. Jag satt kvar tog en ost och charkuteritallrik samt snackade med ett på väldigt trevliga chicagobor. En del öl blev det också:
Cazeau Saison; Väldigt ljus, typisk markerad ’’saisonbeska’’, ganska torr med smak av gummimadrass.
Ett bryggeri jag aldrig hört talas om var Hopperd. Deras Kameleon Amber inmundigades mellan tuggorna. Typisk halvmörk belgare med något metallisk eftersmak. Ingen höjdare.
Grabbarna kom tillbaka efter maten och tog ett par öl med oss.
50ºn-4ºe från Cantillon var som de flesta öl från detta bryggeri, men lite snällare inbillar jag mig.
Slutligen ett starkt fatöl från ännu ett okänt bryggeri Embrasse från De dochter van de korenaar; Äppeljuice i aromen alkoholen känns i smaken och en viss beska.

Sedan gick vi alla sex mot delirium. Fyra av oss kom fram…
Som tur var jag en av de fyra. De hade byggts på en ny våning på stället. Minst sagt välbehövligt. Vi var där uppe hela kvällen. Jag tror att det kallades The hoploft. Som namnet antyder var det inte inhemsk öl som gällde på den våningen utan mest amerikansk, dansk, italiensk och en och annan Brewdog. Där träffade vi ett annat amerikanskt par från New york som vi hängde med resten av kvällen. Inga anteckningar blev förda, men det var länge sedan jag hade så kul.
Följande öl intogs i alla fall:
Hornbeer Summer
Trentatre Ambrata från Birra del borgo
Port brewing Midnight sessions lager
En i vårt sällskap visade sina bulimiska färdigheter när vi drog vidare till något kebabhak innan det blev taxi tillbaka till hotellet.

Månaden's bolag september'10

Sickla verkar ha tagit in väldigt mycket av den senaste tidens nyheter och har där med haft månadens bästa utbud i länet för oss som inte pallar hänga på låset på Regeringsgatan utan är lite mer casual. Att det sedan går en buss hemifrån mig gör inte det hela sämre.

Otacksam

Under mina år på företaget jag jobbar på har jag lärt mig att de årliga firmafesterna ska men inte ha några större förväntningar på.
Det var nu några år sedan jag var på en dylik. Men i går var det dags. Det brukar alltid vara något tema som folk uppnuntras att klä sig efter,så även detta år. Nu var det Oktoberfest, eller för att citera åtskilliga kulturlösa kollegor:’’-Oktoberfesten i september?’’
Det var värre än jag hade kunnat drömma om. Har inte varit på Oktoberfest i München,men detta är vad jag tror fattades:
Fatöl
Öl från München
Långbänkar
Bord utan dukar
Bavarian beermaids
Lederhosen
Stora kringlor
Ölglas
Enliters-sejdlar
Senap
Weisswurst
Ompa-ompa-band
Utklätt band
Billig öl
Allt detta bjöd ett företag som förra året gjorde en vinst på 793000000:-förra året på.
Man får väl vara nöjd att få prinskorv med surkol antar jag.

Ölprovning

Åtta törstiga arbetare och akademiker hade samlats för att prova en massa öl igår kväll.

’’Strong ale’’
Stille nacht’08 10 poäng
Rogue Double dead guy 8 poäng
Duchy Select ale 6 poäng
En nödklass som var insatt för att det skulle bli någon provning över huvud taget. Den lagrade belgaren hade utvecklats bra under de senaste två åren.

Dubbel-IPA
Brew-dog Hardcore 9,2% 11 poäng
Southern tier Imperial gemini 10 poäng
Victory Wallop 3 poäng
Betydligt roligare öl än DIPA-provningen förra månaden.

Imperial stout
Avery The czar 16 poäng
Brew-dog ’’Pingvinen’’ 14 poäng
Brooklyn DCS 10 poäng
Haandbryggeriet Dark force 8 poäng
I mitt tycke var NTP bäst, men även de andra brygderna hade ypperliga kvaliteer.

Öl i Manchester del III- Ett sista besök på Microbar

Det skulle dröja innan planet hem skulle gå, så det fanns tid att gå och få pengarna tillbaka för väskan. Sagt och gjort så var det bara att leta upp ett nytt ställe att köpa en ny på. Efter lite irrande hittades en som höll hem i alla fall. Det blev ett till besök på nykomlingen i hall of fame, Microbar för några sista öl.
Flying Elephants från Ulverston som hade relativt mycket kolsyra och var ganska sträv.
Brockville pale från Tryst; Söt och annorlunda, nästan godissmak. Känns galet färsk.
Estivator från Old bear; ser ut som en wit, sur arom och smak med toner av svavel och grönmögelost.

Sedan blev det till att bege sig till flygplatsen där jag åt någon torr, men ändå flottig kycklingschnitzel med alldeles för mycket vitlök. Till detta dracks en Cusqueña från Cervecera del sur del Peru; som vilket ljust makroblask som helst. Vid ankomsten till Arlanda öppnade jag ölväskan för att lägga ned handbagaget där i (för att slippa släpa på två väskor) och kände en bekant doft, blött var det också. En mörk vätska syntes. Jag befarade det värsta, dvs att ’’Pingvinen’’ hade gått sönder, men när jag kom hem var alla flaskor hela och nivåerna i flaskorna var på normala nivåer. Skumt.

Öl i Manchester del II-Mellanölsorgie

På vägen tillbaka till stationen kom jag förbi en bokhandel där den nysläppta boken 500 beers av Zak Avery inhandlades.
Tre Nils Oscar-öl, Crocodile, finns med, samt Carnegie, fast det hävdas att den är dansk (vilket man på sätt och vis kan förstå att en icke skandinav kan tro).
Satt och kikade lite i den på tåget tillbaka till Manchester. Det var inga problem att hitta till vandrarhemmet, men det var för tidigt för att checka in, så istället begav jag mig ut för att hitta en vettig väska att frakta hem ölen som skulle inhandlas i. Efter lite letande hittades en som verkade ok. Det var fortfarande för tidigt för att checka in så stegen styrdes mot bryggeripuben Marble arch. På väg dit såg jag ett okänt fatöl i ett pubfönster. Det blev att man satte sig där istället.
Vilket ställe! Beläget i samma köpcentrum i vilket väskan inhandlats. I ett foodcourt närmare bestämt, fantastiskt att kunna äta mat från världens alla hörn och samtidigt ha cirka 60 olika öl att välja på (och kanske 15 olika ciders). Fyra cask och resten flaskor, och inte vilka flaskor som helst cirka tio belgiska fruktöl, och resten från obskyra brittiska mikrobryggerier. Priserna var också helt ok, eller vad sägs om en Brew dog Hardcore IPA second edition 9,2% för £2,57?
Kruxet med de flesta flaskorna var att de flesta stod i rumstemperatur och var egentligen för att köpa med sig, men det gick bra att be bartendern ställa in dem i den lilla kylen för konsumtion på plats. Man kan ju ta en pint real ale på fat medan man väntar. Härifrån köpte jag med mig den mesta av ölen som följde med hem. Needless to say, det blev inget besök på Marble arch, istället fastnade jag på detta guldställe vid namn Microbar.
Boggart Rum porter från Boggart hole clough; romen känns verkligen av. Känns större äv sina4,6%, söt, kanske är ’’alkoholvärmen’’ inbillad. Ett riktigt sipparöl.
Check mate från Loddon; ganska ljus, honung och typisk brittisk bitterbeska.
Brockville Dark från skottska Tryst; ljust kopparfärgad, mycket rök i aromen. Stor kropp för sina 3,8%. Svavel, kol i eftersmaken.
Keswick Mayors ale; gyllenfärgad, luktar drav, lite sträv öl.
Ray of Sunshine från Boggart hole clough; brödig, inte så mycket mer.
Thirst Pitch från Keswick; lite träig, szechuanrätten jag åt till lade smaklökarna tillfälligt i koma.
Winster valley Best bitter; en ganska tråkig best.
Slutligen blev jag bjuden på en till öl från samma bryggeri (Old school) när jag var på väg därifrån. Vad ska man göra?

Väskan som hade inhandlats och lastats i tretton öl (bla ’’Pingvinen’’ för £40) samt lite annat havererade på vägen till boendet! Sirocco heter väskmärket som inte klarar en dags öl’’resande’’.
Väl framme blev det lite välbehövlig vila innan det var dags att ge sig ut igen.
Den här gången lyckades jag efter lite irrande hitta fram till Marble arch.
Förutom deras egna utmärkta brygder fanns även flera gästfat.
Det här var det roligaste stället under den här resan med trevlig/kul personal och likadana gäster. Som en bitter, men jävligt rolig brevbärare tex. Maten var också väldigt god med brittiska mått mätt.
Brewers gold från Pictish; Riktigt bra mellanöl, ’’humlefrisk’’ är ett ord man inte brukar förknippa med det här landets öl, men denna är det. Gott!
Hartington Bitter från Whim; snäll men ändå karaktärsrik bra sessionöl som man skulle kunna hälla ned många av, men det fanns inte tid för dylikt förfarande då det fanns för mycket annan öl att jobba på här.
Bra urval av gästöl här.
Phoenix Passion; tvättäkta färsk passionsfrukt i aromen. Galet söt väldigt mycket passionsfrukt. För tankarna till isglass. Tar man stora klunkar känns lite alkohol av. Ljusår bättre än Floris Passion, men vet ändå inte vad jag ska tycka.
Stone circle från Millstone; väldigt ljus och obalanserad, men ändå helt ok.
Deras egen Ginger; söt ingefärsbomb, inte mycket mer.
1732; smakar och luktar svett på ett amerikanskt bra sätt.
Summer; Wow! Amerikansk humle? Vilken trevlig överraskning. Torr och välhumlad. Jag förstår verkligen det här bryggeriets storhet.
Slutligen 1734; ganska ljus; spritig och söt, men ändå ganska god. Kaffe, fyllig. Choklad i eftersmaken.

Öl i Hereford

Efter den ganska lugna första kvällen styrdes stegen tillbaka till stationen för vidare färd söderut till den lilla staden Hereford inte långt från Wales. Den engelska landsbygden är minst sagt vacker på sina ställen. Väldigt mycket betande (o-)djur sågs från tåget.
När jag anlände det ganska dyra hotellet var det för tidigt att checka in.

Dock inte så tidigt att puben The barrels med sina roliga gäster inte hade börja servera öl från kvalitetsbryggeriet Wye valley som tidigare huserade i puben. Först deras Bitter; någonstans mellan gyllene och koppar i färgen. Beskare än de brukar. Lång eftersmak. Lite obalanserad kanske. Smakrik för ett öl på 3,7%. 2£ för en pint real ale! Jämför med Akkurats 74:-eller vad det kostar nu för tiden.
Dorothy Goodbodys golden ale; grönsaker i aromen, söt, men inte för mycket. Godare än det låter.
Butty Bach; brödig, men ganska neutral. Funkar väl på sommaren antar jag.
Summer of 69; Gott, men vad ska man säga om fanskapet? Som vilken ljus cask ale som helst?
Country ale; kopparfärgad,riktigt god, men vad smakar det? Någon träig chokladtog står att finna.
Wholesome stout; smakar ’’större’’ än sina 4,6%. Fyllig och med någon rökton.

Hotellet hade nu ’’öppnat’’ och incheckning kunde ske. Ett par timmars ’’halvtids-sömn’’ gjorde mig mycket gott.

Andra halvlek skulle utspelas tvärs över gatan från The barrels, på bryggeripuben Victory/The hereford brewery. Jag hade inte ätit något sedan min ankomst i staden, och här hade de ingen mat heller så det blev bara en fulöl (Grolsch Blond; precis så ’’ickesmakande’’ som man kan tro, någon brödig ton. Hälla-ned-lager.) innan jag gick och åt kinamat ett par kvarter därifrån.
Min brutala hunger till trots smakade maten ändå inte särskilt bra.
Väl tillbaka på Victory kunde nu bryggeriets egna öl gås igenom.
Original bitter; en glad överraskning. Nästan amerikansk humlesmak, men tydligen är det bara challenger och spalt. Ändå är den inte särskillt besk istället ganska söt.
Best bitter; ganska mörk, metall och lite jord i smaken, ganska hemsk faktiskt.
Organic Bitter; även denna öl känns något metallisk, en tydlig ton av äppeljuice. Det ser även ut som äppeljuice. Galet färsk i alla fall.
Organic oatmeal stout; som vilken oatmeal stout som helst, ganska mild.
Owd bull; något tunn, inget som tar emot, bara att hälla ned.
Slutligen Muttleys revenge; gräsig arom var vad som blev skrivet om det ölet.
Två matstopp blev det på vägen ’’hem’’.

I Hereford låg priserna på närmare 2£ jämfört med södra Manchesters innerstad (där jag huserade dagen innan) där en pint låg närmare 3£.
En mysig liten stad, om än ej idyllisk.

'O'l i Manchester del I-Katastrof

Forra arets soloresa gav mig blodad tand. Skont att komma bort fran allt och alla ett tag. Nu ar det dags igen. Planet fran Arlanda var sa klart forsenat, men det kanske jamnar ut sig i och med att det ar en annan tidszon har. Val framme tog jag taget fran flygplatsen till Manchester picadilly varifran det var gangavstand till ''hotellet''. Lite avlastning pa det mycket billiga rummet innan det bar av ut pa stan igen. Jag trock i mig lite snabbmat pa vag till puben Ra!n som hade det lokala bryggeriet J.W. Lees som huvudleverantor/agare.
Forst ut deras Strawbeery; Vag arom och smak av jordgubbar, i ovrigt som vilken bitter som helst.
Bitter; brodig, nastan en smak av knackebrod.
Coronation st.; Kopparfargad, relativt smakrik, lang ''brittisk efterbeska''.

Det hade blivit dags att bege sig ''hemmat'', pa vagen till boendet lag puben Lass o' Gowrie. Det forsta som motte mig nar jag oppnar dorren ar Darth maul som inte hade aldrats med vardighet. Minst en decimeter kortare och atskilliga kilo tyngre an vad man minns honom fran filmerna och med en galet bred brittisk dialekt... eller sa var det bara nagon som hade en mask pa sig.
I den nedgangna baren blev det en helt galet intetsagande pint Coachmans fran Coach-house.
Slutligen Honeypot, aven den fran samma bryggeri. Lite ''maltig bitterarom''. Smakar blandsaft. Alldeles for sot, obalancerad.

Katastrofen som anges i rubriken uppdagades pa rummet. Jag hade glomt adaptern till deras muppiga vagguttag! Hur ska man klara sig utan telefon? Helt sinnes-sjukt.

Ny bryggeripub på gång i stan

Jag känner att bloggen inte riktigt har levt upp till sitt namn. Här är ett steg i rätt riktning i alla fall.
Jag var och inhandlade Sunturnbrew i går på Regeringsgatan vars nyhetshylla kändes mer urplockad än någonsin. Varmt var det ju så det blev ett par kalla från Sprecher på Monks Generation porter och Mbege ale, båda väldigt underliga.
Monks planer på en ny restaurang/pub på Bryggargatan har tydligen gott i stöpet. Istället blir det ännu en bryggeripub i deras regi i Gamla stan av alla ställen. Monks porterhouse blir namnet och de ska ’’bara’’ ha svart överjäst öl. Charles är bryggmästare även här, men en ’’vanlig’’ bryggare ska tydligen också anställas. Portarna slås upp redan nästa vecka, men bryggandet dröjer innan det kommer igång då de inte har något bryggverk på plats än. Ett par hundra flasköl ska också finnas.
De 56 fatöl som de ska ha blir enligt min gissning svenskt rekord. Jag tvivlar dock att man kommer få se alla kranarna igång samtidigt. Tolv svenska mikrobryggerier ska ha sin egen kran där. Så får respektive bryggeri skicka dit vad de behagar (dessa öl behöver inte vara svarta). Låter oerhört spännande.

Gyllenbock & c:o

Trots rubriken var vederbörande inte närvarande, hans medverkan hade dock behövts då det var många klasser som skulle jobbas igenom. Istället var det den gamla ‘’kärnpanelen’’ som hade samlats för att avverka en massa öl i ännu en paralellprovning. Värst först:
Ljus lager
TT Green 4 poäng
TT Sailor 3 poäng
Sagres 2 poäng
Riktig skit alltihop om man frågar mig. Jag blev dock positivt överaskad av Sailor som hade lite veteölstoner.

Premium lager
S:t Eriks Sommarlager 6 poäng
Pistonhead Low ridin (sommar) 5 poäng
Ringnes Gold 4 poäng
Starobrno Baron Trenck 3 poäng
Klass-skillnad IMHO. St erik känns frisk och modern. Pistonhead är lite åt samma håll, men alldeles för snäll så klart.

’’Gyllenbock!’’
Herslev Majbock 6 poäng
Samichlaus Helles ’07 5 poäng
Grebbestad Maj’’bock’’ 4 poäng
Eggenberg Festbock 3 poäng
Samichlaus klassificering känns felaktig, mer som en dubbelbock. Den har dock utvecklats på ett fantastiskt sätt på ynka tre år. Underbar, men den övriga panelen var inte lika hängivna av den 14-procentiga brygdens kvaliteer. Herslev var en glad överraskning, inte alls så spritig som jag minns den. Att som Grebbestad kalla ett 6-procentigt öl för bock känns mig främmande. Premium lager?

Tripel
Nörrebro Tripel de lente Sauternes 4 poäng
Victory Golden monkey 3 poäng
Nögne ö Tiger tripel 2 poäng
Jättegoda öl. Intressant att notera inköpspriserna; Nörrebro 160:- (helt galet och ej vart det även om det var ett jättebra öl). Victory 2,69 dollar, Nögne ö 99 nkr.

Belgian strong ale
Duvel 4 poäng
Ename cuvee 974 ’07 3 poäng
Nögne ö Dunkel wit 2 poäng
’’Gammal’’ är äldst.

IPA
Brewdog Punk 9 poäng
Nynäs Indianviken 6 poäng
Mohawk summer 2 poäng
Haandbryggeriet IPA 1 poäng
Jag har alltid hävdat att Indianviken varit ett grymt underskattat öl, här stod den sig relativt slätt mot ’’skotten’’. Dags att omvärdera tydligen…

Öl i Trondheim

Fem glada, men lite trötta gnagare; Stefan, Majsan, Knutte, undertecknad samt Tom(tomtom) hoppade vid tretiden i tisdags morse in i en bil och begav sig med destination Åre norrut. En massa olika öl dracks under de 63 milen och det var riktigt skönt att lägga sig att sova ett par timmar när vi på förmiddagen kom fram till vårt mål.
På eftermiddagen bastade vi (grabbarna i alla fall) i källaren på ’’vårt’’ hus.
Och när kvällen kom grillade vi på Åresjöns strand, gott, roligt och myggfritt! Naturligtvis drack vi en del ytterst delikat öl även här.
Efter den utsökta måltiden begav vi oss tillbaka till lägenheten som hade hyrts för en natt. Någon sista öl delades det även på innan vi gick till sängs ganska tidigt.

Jag tröck i mig sex överblivna kotletter som frukost på onsdagsmorgonen. Stackars Fajanen hade under kvällen/natten blivit magsjuk och var helt ur slag under större delen av resan. Han var nog den enda av resenärerna som gick ned i vikt under den här turneen.
Bilen rullade vidare de sexton milen till Trondheim där Scandic där vi bokat ett par rum invaderades av diverse AIKare.
Kanske 100 meter från Hotellet låg en vinmonopolet-butik (med dess sinnessjuka priser) där Majsan, Tom och jag shoppade loss. 1902nkr gick kalaset på för min del. På väg tillbaka till hotellet kolapsade min väska under vikten av all öl och mjöd. Som tur var åkte vi bil på denna resa. Köpte väskan i Krakow i vintras, Gabol heter väskmärket som inte klarar lite seriöst ölresande.
Efter att vi lastat av de dyra varorna drog vi till vänsterstället Ramp där vi även åt. Mycket flasköl från Norges mindre kända bryggerier fanns att välja på.
Först gick vi på fulölen med en varsin Dahls. Det stora bryggeriet såg man från uteserveringen, så även om det var makroöl var den i alla fall lokal.
Hela resans ölanteckningar verkar ha försvunnit konstigt nog. Jag för in dem här om de skulle dyka upp. Ett mysterium. Istället blir det namedropping. De övriga grabbarna dök även upp och gjorde oss sällskap i värmen. Stabburøl från Atna.
Berentsens Økologisk pils
Kvamsholmer från Inderøy.

Efter denna uppvärmning gick vi tillbaka till hotellet för en stund. Tom var fortfarande illa där an och tog ingen mer öl under matchdagen. Det gjorde däremot jag och Majsan på Den gode nabo som var svår att hitta tack vare Rate beers felaktiga karta. Deras uteservering var svårslagen; en flytbrygga i Nidelva där vi satt och sippade på dyra droppar i den högt stående kvälls-solen. Bah humbug 5% från Wychwood och utmärkta Pilegrim från Kinn.
Lerkendal ligger långt från centrum så vi gick dit i god tid och kunde hämta ut allas biljetter utan köande eller andra svårigheter. Det fina vädret var som bortblåst och regnet strilade istället ned. Som tur var fanns det platser under tak inne på arenan. ’’Svenska mästarna’’ (som nu inte gjort mål på fem matcher) skämde ut både sig själva och sitt land och Rosenborg kunde lätt gå vidare med 4-0 totalt.

Tröst fanns dock att finna på bryggeripuben Trondhjem dit Majsan, Knutte och jag styrde våra tunga steg. Trondhjemspils, Pale ale, Bitter, Porter, Indian summer ale och Amber hanns med innan de stängde. Riktigt kul människor fanns det att snacka med här även om ölen ej var av toppklass.

Under matchdagen träffade vi en gnagare som jobbade på det av Carlsberg/Ringnes ägda Dahls bryggeri i östra delen av Trondheim. Han lovade oss en mini-rundtur på torsdagen. Det såg väl mest ut som det gör på stora ölfabriker med flaskor och burkar som åker fram och tillbaka i en rasande fart.

Vi skulle även kolla ölsortimentet i en livsmedelsbutik innan vi begav oss hemmåt. I Norge får de i likhet med Finland sälja öl med max 4,7% i vanliga butiker. Sortimentet var riktigt illa, och dyrt (så klart). Bara Stefan köpte med sig ett par sorter.

På vägen hem tog vi vägen över Sundsvall där vi åt och tog en öl på Irish pub. Den väldigt ljusa Blondinen närmare bestämt. Några vinmonopoletöl smakades också av i bilen på vägen hem.
Öl i Stockholmredaktionen ber att få tacka alla övriga resenärer för en kul resa trots allt.

Öl i Vasastan

Herrskapet var ute en sväng i går på den nyöppnade puben The queens head. Det enda som egentligen skiljde det från en Bishop arms var att de hade Åbro som huvudleverantör, väldigt lite svensk mikroöl, bättre musik samt frånvaron av horsebrass.
Maten var ingen höjdare, inte mer än ok.
Till den en pint av den tråkiga Fullers Summer ale; väldigt fruktig arom. Väldigt snäll, med en subtil beska.
Nøgne ö Dobbel IPA; stiltypisk på alla sätt och vis. Jag tycker nästan det är lite ''tysktråkighet'' över stilen, dvs. allt smakar likadant. Denna öl är kanske något godare än de brukar.
Herold Bohemian golden lager; luktar glass och jäst. Klassas som pilsener, men jag tycker det är för lite humlebett för det. Kanske känns det så när man mycket ostrategiskt dricker detta öl efter en dubbelIPA...
Slutligen Glissade från Sierra nevada; söt och maltig arom som det anstår en bock. Texten på flaskan sammanfattar ölet på ett utmärkt sätt ''Glissade is a remarkably mellow take on the traditional spring bock. With restrained sweetness, we emphasize subtle malt flavor, balanced against delicate aromas of spicy and floral european hops.''

It must be love

Min fästmö har på kort tid varit på två utlandsresor, först i Portugal varifrån hon kom hem hem med fem olika öl till mig.
Samt Tyskland/Österrike nu senast då jag fick inte mindre än tretton öl varav jag bara druckit två (tyvärr är dessa två mycket horribla). Ändå mer än vad man hade vågat hoppas på. Känner mig lyckligt lottad att ha hittat ett sådant kap!

Segeröl,är det för mycket begärt?

Så var det dags för fotboll (på riktigt) igen.
Matchen gick som vanligt skulle man kunna säga.
Efter förlägning och straffar sökte vi (undertecknad, Johan och farsan) tröst på Blues i Sumpan. Där fanns några Thomas creek-öl (Class five IPA, Pump house porter och Up the creek) att inmundiga. Dock var det ingen av de som direkt föll mig på läppen.

Farsan åkte hem och Johan och jag tog en sista öl på Biskopen på andra sidan spåret. Crackshot från Daleside närmare bestämt.
En misslyckad kväll med dyr och inte så god öl var till ända.

Öl-podcastdöden

Som det stora fan av podcasts jag är, är det något oroande med alla ölpodcasts som lägger ned på löpande band.
För ett par år sedan redovisades här på bloggen en lista över de ''poddar'' som var aktiva vid den aktuella tidpunkten. Då var de femton, nu bara åtta.

1 .The Sunday Session(TBN)
2 .Brew strong(TBN)
3 .The beer-report
4 .Craftbeer radio
5 .Should i drink that?
6 .Basic brewing
7 .Big foamy head
8 .The jamilshow(TBN)

Vidcasts kanske är desto fler, men dessa orkar jag ej befatta mig med.
Något av samma fenomen har även iaktagits på den svenska ölbloggarscenen. Men där poppar det ju i alla fall upp nya med jämna mellanrum.

Årets första utomhusprovning

Strålande sol gjorde att vi satt ute (och brände oss) på den den ganska stora provningen. Fjorton öl från fyra länder i fyra klasser skulle provas av sju personer. Vad kunde passa bättre än att börja med den somrigaste av öltyper, wit?
Wit:
Alaskan White 7 poäng
Sigtuna Sommarwit 5 poäng
Oppigårds Inwit 3 poäng

Belgisk ale:
La rulles Estivale 15 poäng
Goose island Matilda 10 poäng
La trappe Isidor 9 poäng
Nils-Oscar Sorachi blond 8 poäng
Jag kan tänka mig att resultatet hade blivit annorlunda om man suttit inne om ett halvår en kulen kväll istället för i den stekande solen. Nu blev det det lättaste ölet som ''vann''. En utmärkt frisk sommarsvalkare.

Belgian strong ale:
Goose island Pere jacques 9 poäng
Urthel Hop-it 6 poäng
StoneVertical epic '07 6 poäng
Knappast somrigt, men gott!

DubbelIPA:
Three floyds Dreadnaught 14 poäng
Avery DuganA 13 poäng
Southern tier Imperial gemeni 9 poäng
Ska Decadent 5 poäng
Precis som jag brukar tycka så smakar alla dubbelipor likadant. Det var kul att få sina fördomar bekräftade.
Decadent var dock lite för söt. Och Dreadnaught hade något litet extra.

Köper du gammalt öl?

Någolunda soligt och varmt var det i går när Tom och undertecknad slog oss ned på OTs uteservering där även Ölantecknarna gjorde oss sällskap.
Schebo bitter från Skebo; ganska ljus för stilen, typisk bitterarom, lite tunn, behagliga träiga toner. Helt ok.
Alaskan Smoked porter '08; mäktig rökarom och även smaken är reält rökig, något ''tunn eftersmak''.
Klockan började närma sig arton då diverse bloggare skulle sammanstråla på Akkurat.

Med tanke på att det var vardag var det bra uppslutning bland förortsbloggarna. Jag, Hirigalzkar, Gyllenbock, Basunen, Johan, Tom och Jocke samt ett par hangarounds slog oss ned vid ett stort bord där undertecknad intog moule chevre. De godaste musslor jag ätit på mycket länge.
Old chestnut från Dark star; trots en lång paus kändes denna cask ale tunn och smaklös. Någon vag nötighet kan man hitta.
Från samma bryggeri: APA; den amerikanska humlen känns både i smak och arom, något metallisk, men ändå riktigt välhumlad och bra.
Hop flower power från De ranke; blygsam men söt arom, överraskande besk med en lång sträv efterbeska.
Den legendariska Soleil de minuit'99 från Cantillon, en flaska som borde vara den sista existerande. Vilken arom! Liknar inget annat (öl). Hjortron, gummi jord, jordgubbar,blåbär. Otroligt sur med tanke på dess aktningsvärda ålder. Lång eftersmak.
Bells Best brown; antagligen inte helt färsk, men den var grym till osten Stava vit i alla fall.
Här efter blev det för svårt att koncentrera sig på att prata och skriva samtidigt. Som tur var delade vi på flera av ölen som omnämns här.
Red and White från Dogfish head. Fick avsluta besöket på Akkurat för den här gången.

Vi avslutade den trevliga kvällen där vi började, på OT Där en burk Brew free or die IPA från 21 A samt Hop juice från Two brothers intogs.
Ännu en bloggarträff. Inte den här gången heller dök varken Carl Bildt eller Blondin-Bella upp.
Dock en riktigt kul kväll där gnagare och djurgårdare kunde sitta och prata med varandra som civilicerade människor vid samma bord! Nobels fredspris till någon lambicproducent vore på sin plats.

Öl i Chicago del VII-Hata baseboll

Puben Murphys bleachers var det tänkt att jag skulle besöka, men efter som Cubs spelade hemma (spelar de aldrig borta?) och ovan nämnda pub ligger tvärs över gatan från deras arenan var det alldeles för trångt för att jag skulle orka slå mig fram till baren. Vad är det för jävla tid de spelar? Tror matchen började 16 på en helgfri torsdag. Va?!
Risque cafe några kvarter bort var betydligt lugnare.
Palo santo marron från Dogfish-head; i det närmaste kolsvart, obefintligt skum och kolsyra, luktar sprit och träfat tobaksrök och nötighet. Inte så komplex som man skulle kunna tro. I ölmenyn stod det att ölet i fråga var på 4,2%. I själva verket var det 12... en ofrivillig rivstart m a o. Men gott var det ju.
Istället för att dricka vatten för att balansera upp detta blev det ett öl som nog är så nära vatten man kan komma Busch light; totalt jävla blask på alla sätt och vis.
Dark horse Amber; luktar väl som öl av denna typ gör mest, smakar syrliga rödbetor, underlig.
Barfly IPA från Barley island i grannstaten Indiana; ser mest ut som nyponsoppa, mycket jästfällning (i en IPA?!), underbar arom, granbarr. En mycket glad överraskning.
Backdraft brown från Hook and ladder ''was on the house'', det var bara att tacka och ta emot. Mörkt maltig arom. Tacokrydda, tunn, inte mycket eftersmak.

Det var riktigt varmt ute denna dag så jag flydde in i kylan på bagelkedjan Einstein bros och fick i mig lite bukfylla.
Var även inne på Goose islands ena bryggeripub och tog en öl. Den som ska vara den sämre av de två som finns i staden. Ingen av de två ligger dock på själva Goose island.
Wrigleyville white, en riktigt snäll wit.

Inte långt därifrån låg det livliga Redmonds där det blev ett par fulöl.
Bud Select 55; detta kan vara det värsta ''ölet'' någonsin. Det får Sofiero att likna Darklord...
Mer hemskheter från samma fabrik; Bud Light Wheat, mums...

Nu hade basebollhysterin lugnat ned sig något och man kunde få en plats i baren på ovan nämnda Murphys bleachers. Hyfsad mat med en Leinenkugels Original till. En glad överraskning med tanke på hur deras öl brukar smaka. Luktar fulöl, men smaken var behagligt brödig.

Fick meddelande från Pütte att han och Tony nu hade landat på O'hare och var på väg in mot stan. Vi skulle bo på samma hotell jag nu bott på ett tag, men i ett större rum. När undertecknad anlände till hotellet hade de fortfarande inte dykt upp så det fick bli en liten, men ack så upppiggande tupplur i en soffa i foajen/receptionen. När de kom bar vi bara upp bagagen på det nya rummet och begav oss ut igen. Till bryggeripuben Rock bottom närmare bestämt. NBAfinal sju var i full gång och alla bord var fulla, det fick bli ett annat ställe inte så långt därifrån vid namn Jake Melnicks där vi åt och tog några öl.
Surly Mild; mycket smak för en så svag öl. Mycket brända toner, cigarettrök i eftersmaken.
Ebels weiss från Two brothers; söt arom och smak av skumbanan.
Hot rocks från Port brewing; väldigt mörk, luktar som ett ovädrat rum, lite spritig och oväntat tung.

Tony åkte ''hem'' och lade sig medan vi andra gick tillbaka till Rock bottom där det nu efter matchen var väldigt mycket glesare med folk. Tyvärr fanns det till en början en trubadur som älskade ljudet av sin egen röst.
Wonder brew; tydlig hallonarom, smakar nästan hallonsoda.
Seasonal wheatbeer-belgian wit 5,2%; granbarr i aromen och lite i smaken med. En annorlunda wit. Hur ofta tänker man på/lägger märke till humleprofilen i ett veteöl? Här gör man faktiskt det. Därmed inte sagt att det smakar bra...
Pale rider APA 5,3%; Luktar nästan torrhumlat och smakar så med tanniner och blommighet på samma gång. Bra skit.
My-O-My amber rye 5,5%; luktar fulöl, toner av hallon, känns betydligt beskare än sina 34 IBU.

Vi åkte hem dagen efter. Första gången jag checkade in två väskor på flyget. Kylen är minst sagt välfylld. Men man bör nog ligga lite lågt med ölandet nu efter nästan två veckors total marinering... fast det är klart NU är det ju över en vecka sedan vi kom hem. Väntar nog till andra hälften av nästa vecka innan jag tar någon öl, vädret till trots. Kul resa var det hur som helst. Nu får man väl stå ut och jobba ett par månader innan det är dags igen, suck...

Öl i Chicago del VI-Heldag på Jerry's

En heldag på Jerrys blev det. Kanongod mat och en lång öllista. Här träffade jag den trevliga Nichole som det ölades med hela dagen/kvällen.
Tres blueberry stout från Dark horse; bränd arom med en subtil blåbärston. Ganska fyllig, choklad, bränt, påminner lite om must. Blåbären får man leta efter, men de finns där.
Dog days från Two brothers; Brödig arom och smak. Sötma och bakjäst. Riktigt bra export, kanske den bästa jag druckit.
Avery IPA; Mycket tanniner i aromen. Inte lika mycket i smaken, hyfsad balans, lite sötma. Gott? You bet!
Bells Pale ale; luktar som ''fruktcocktail'', smakar... typ... rökt medwurst. Inte alls så besk som väntat.
Summit Hefe weizen; riktigt söt skumbanan både i arom och smak. Sötare än man vanligtvis är van vid.
Bam noire från Jolly pumpkin; mörk som namnet föreslår, tunn, obalancerad, gillar den ''vanliga'' Bam biere bättre.
Point Nude beach; söt som fan, fruktig, aprikos. Ok nu på sommaren antar jag.
Flywheel från Metropolitan; inte illa, smakar mörkare än dess halmgula färg. Fyllig, som ett bra wieneröl.
Här blir anteckningarna ännu mer bristfälliga än vanligt av någon anledning. Övriga öl var dock:
Capital Pilsner 4,8%
Full circle, från New holland
Eliot Ness från Great lakes
E.S. Bam från Jolly pumpkin
Morimoto soba från Rogue
Unchained 03 india style rye ale 6,3% från Summit
Racer 5 från Bear republic
Som tur var delade vi på det mesta på slutet.

Hon släpade med mig till något annat ställe där vi åt ost och tog en öl till.
Dark horse Reserve special närmare bestämt.
Det kanske blev lite väl mycket, men vi hade grymt kul i alla fall.

Öl i Chicago del V-Lugnet före stormen

Dagen började med en lång utflykt till den avlägsna förorten Rosemont där bryggeripuben Ram ligger. Det är en bit att gå från tunnelbanan, men ingenting omänskligt. Varmt och kvavt var det ute när jag äntligen kunde komma i den behagligt tempererade lokalen. Ram är en kedja vars Indianapolis-resturang jag besökte förra året. Hann dock inte prova all öl de hade den gången.
Buttface amber ale; alldeles för söt, majs, brödig eftersmak, dämpade matens hetta på ett föredömligt sätt.
Big red IPA; nugget och amarillo tydligen, ingen höjdarkombination.

Jag gav mig ut i hettan igen och gick tillbaka till tbanan. Väl framme ''hemma'' i Chinatown blev det till att köpa kinamat på Cantinesia. Tog en
Yanjing beer 5,5% medan jag väntade på att maten skulle bli klar. Otroligt ljus och otroligt lättdrucken. Inte så mycket kolsyra som man skulle kunna tro, smakar lite äppeljuice, ingen skunkighet, väldigt ren.

Hotellrummets ''utsikt'' bestod av en tegelvägg cirks en halvmeter från fönstret så det var väldigt svårt att avgöra vad det var för väder innan man gick ut. Iförd jeans och t-shirt (vad annars?) blev det en långpromenad i mestadels ösregn tolv kvarter bort till Villains på Clark street. Här som på ALLA andra ställen med lång öllista jag besökte under den här resan stämde densamma ganska dåligt med verklighetens utbud. Hur svårt kan det vara?
Lager of the lakes från Bells; Brödig, nästan som en kölsch, fast beskare.
EKU Pils från Kulmbacher; underlig men hemsk, jag kan inte riktigt placera smaken, men gott är det inte.
Bellaire brown från Shorts; mycket kaffe och sötma i aromen. Maltig,nötiga toner, en stabil men egen brown. Tobaksrök i eftersmaken.
Founders Dry-hopped pale ale; härlig humlearom, är antagligen helt pinfärsk. Trots all humle finns det tydliga fruktiga toner.
Det hade slutat regna och det var så där skönt ute som det är efter ett reält regnoväder. Skön och uppfrisklande promenad ''hem''.

Öl i Chicago del IV-Piece&Hopleaf

Dagskiftet ägde denna dag rum på bryggeripuben/pizzerian Piece där även Italien-Paraguay sågs.
Flat Iron Stout; kolsvart, kaffearom, tungt maltig ''trots den låga alkoholhalten''. Smör och rostade toner dominerar. Kaffesump i eftersmaken.
Worryin ale; rubinfärgad, nästan brun. Smakar lite blandsaft, ganska söt, men eftersmaken är mer torr. Vet inte vad jag skall tycka.
Cheap thrills wit; luktar nästan som det gör i ett bryggeri/brygghus. Vitpeppar smakar det mest tyvärr.
Golden Arm; ännu en brödig/fruktig kölsch, inte säsongsprodukt förvånande nog.
Full frontal; Bärnstensfärgad, underbar arom, fyllig och välhumlad. KanonAPA.
Top heavy; till en början en riktig skumbananbomb både i smak och arom. Söt, inte så mycket annat, men när ölet värms upp lite träder även klöver fram, viss efterbeska.
Trött blev man av all öl och pizza. Hem och sova lite...

Kvällsskiftet ägde rum på Hopleaf i Andersonville. Ett vattenhål för stadens ölnördar. Det fanns en del trevliga människor att snacka med så klart.
St. Ambroise Oatmeal stout från McAuslan; kolsvart, en inch tjockt krämigt skum. Kaffe, mycket rostat, len, ganska lång eftersmak
Bender från Surly; rubinfärgad, humlig arom, välhumlad,någon sur/syrlig ton, Helt ok.
I-beam alt från Metropolitan; metall och honung i aromen, tyvärr även ganska metallisk i smaken, sötare karamelltoner framträder när ölet värms upp.
Urthel Saisonnière; ljus, typisk belgoarom, saison möter tripel känns det som, överraskande sträv, torr, antagligen väldigt väl utjäst.
Cuvee des jacobins rouge 5,5% från Bockor; rödbrun, som en kriek i aromen. En hel del syra, men absolut ingen lambic, mycket körsbär och sötma med. Inte illa.
Farsons lacto; , arom av kladdkaka och gammalt öl, känns jävligt tunn med sina ynka 3,8%, relativt mycket kolsyra. Söt som man kan förvänta sig av en mjölkstout, massiv eftersmak av nötter, knappast jättefärskt, men det smakar inte jätteilla. Första maltesiska ölet jag dricker.
Speciale De block (Satan) 6; odefinerbar fruktig arom, smakar jordigt med en del sötma. Lite som för svag saft.
Green line från Goose island; ''svettig'' erotisk humle och nya sedlar i aromen. Vet inte vad de använder för humle, men fantastiskt gott är det. Hopleafs stor stark, 28:-/am . pint för det här mästerverket! Vive la biere session!
Wostyntje från De regenboog; bryggd med senapsfrön. Luktar som en wit, man känner verkligen senapen i smaken, men det är ändå sött (söt senap?). Nästan som att äta en korv med bröd, fast inte lika gott. Det skulle vara kul om det här ölet fanns på OT/Akkurat så man kunde göra denm pairingen. 33cl känns väldigt mycket.
God natt!

Öl i Chicago del III-пиво у Стокхолму

Bryggeripuben Moonshine vad dagens första anhalt där en massa bittra serber dränkte sorgerna efter förlustmatchen mot Ghana.
Saints and sinners var en torr och kolsvart stout. Mycket rostat både i arom och smak.
Dizzy; en brödig gyllene och lite fruktig ale.
Hymie weiss; ingen typisk H-W-arom, bara lite sötma. Smaken är mer åt Hefeweizenhållet. Väldigt utjäst, inte mycket skumbanan eller sötma att tala om. Mest beska.
Ghost train smoked porter; ganska ljus, rökig och torr. Inte så gott som det låter.
Åt även här och maten var galet dålig, jag skulle laga godare mat.

Åkte hem en sväng för att orka med kvällen också.
På kvällen blev det lite barhopping, där första stället var den mörka punkbaren Delilahs.
Labatt Blue Light; som väldigt utspädd äppeljuice. Riktigt superblask.
Mad Hatter Ale; en tanninrik IPA som luktar bättre än den smakar. Välhumlad som sig bör med någon ton av svamp. Utdragen efterbeska.
Xingu från FEMSA cerveja Brasil; schwarzbier med mycket restsötma, knappast speciellt färsk. Som vanligt med icke nordamerikanskt öl i det här landet. Toner av äppeljuice både i arom och smak.

Stegen styrdes mot Jacks inte så långt därifrån. Även här var maten hemsk, men det var även ölet jag drack till.
Peak organic Amber ale; luktar sött och har en obehaglig beska.

Inte långt därifrån låg The ashland, men det var stängt av någon anledning.
En lång promenad därifrån låg Sheffields i närheten av Wrigley field där det tredje basebasebollderbyt på lika många dagar (tror jag) pågick. Som en parodi på hockey helt enkelt.
Ganska många Cubsfans kom in för att fira eftermatchen samt att söka skydd undan regnet.
Green line från Goose island drack jag här. Förstår inte varför det inte finns några anteckningar. Men den var i alla fall fantastiskt god.
O'Fallon Wheach: massiv persikoarom. Väldigt söt, med artificiell persikosmak (fast det står att riktiga persikor används på burken).
Hängde med ett gäng glada och roliga (hur kan man vara rolig om man tycker om en så tråkig sport?) Cubsfans som kom från matchen tills de stängde här. De hällde i sig belgare i ett rasande tempo.
Headless man amber alt från Tyranena; som vilken alt som helst, fast med toner av stekos/stekt kött.
Darwin Original flag porter; Flaskan ser gammal och sliten ut, men i det här fallet har nog ölet tjänat på det trots den blygsamma alkoholhalten. Rökig. Inte illa.
Hitachino nest White ale; aromen är standard wit med citrus plus lakrits(!). Sötaktig som väl öl av stilen brukar vara, tydlig smak av lakrits.
Horizon red ale från Summit; nästan brun och luktar te. Helt annan humleprofil än vad man är vanligtvis hittar i en red... på ett dåligt sätt. Lång efterbeska.
Dark horse Raspberry ale fick avsluta kvällen; Vildhallon i aromen. Inte så söt som man kan tro, men visst känns hallonen. Rätt mycket beska.

Öl i Chicago del II-Bryggeribesök&storhandlande

Det skulle ju i sann ÖiS-anda storhandlas öl också. Inte galet långt från där jag bodde låg en affär i Binnys-kedjan. Där fanns det öl och en delikatessdisk. Dessutom ska det finnas en bar där som jag inte såg till. Det blev en presentförpackning från Ommegang, med tre olika 75:or och ett snyggt glas, En presentförpackning med tre olika 65:or från det lokala Goose island. Man kunde inte ha köpa småflaskor så det blev ett ''mixed 12pack'' från Fort collins. Lösa 65:or däremot gick bra. Besöket där kostade mig$215:-. Det var ölporr det!
Jag gick faktiskt tillbaka också då min nya (men nu trasiga) väska var väldigt bra att bära/dra. Synd bara att det började spöregna innan man kommit halvvägs.
Väl tillbaka på rummet var det bara att dumpa av grejorna. Jag hade en tid att passa, en bryggerivisning på Half acre var nämligen inbokad.

På vär dit blev jag akut tvungen att uppsöka en toalett, således blev det lunch på en mexikansk resturang som hade en dylik. God men konstig mat. Öl hade de ej.

Har aldrig varit på ett så välbesökt bryggeribesök någon gång. Gratis var det och man fick dricka hur mycket man ville av tre sorter. Bryggmästaren som höll i rundvisningen var riktigt rolig, även om det var lite jobbigt att stå så länge. Han sa att bryggeriets produkter bara fanns att köpa i Chicago och några förorter och blev mycket förvånad när jag påpekade att det fanns Half acreöl på flaska på min lokala bryggeripub i Sverige. En souvenirbutik fanns där man även kunde köpa med sig flaskor och growlers. Handlandet var ju redan avklarat.
Istället blev det färd tillbaka till gamla hederliga Chinatown där det liksom varje dag förtärdes Kinamat på rummet i ''halvtid'' acompanjerat av någon exotisk läsk eller vatten på flaska. Har man inte varit i USA kan man kanske tycka att det är onödigt att köpa vatten.
Gå till din närmaste kommunala simhall och drick vattnet ur bassängen där. Så smakar kranvattnet i åtminstone tolv av de tretton stater jag besökt.

Andra halvlek började i centrum som inte är det pubtätaste (i alla fall inte bra pubar) området i staden. En av dem är i alla fall The gage på Michigan avenue. Slog mig ned i baren bredvid en dryg jävla bög som blev utkastad så småningom. Extra dricks!
Golden cap från New holland; Luktar typiskt belgiskt, smakar ''större än sina 6,6%. Väldigt spritig och torr (som visserligen hör en saison till). En besvikelse.
Three floyds Gumballhead hade jag smakat på dagen innan och tyckt mycket om, men det var lite ''sent'' då så det var dags att ge ölet i fråga en ärlig chans. Antagligen världens bästa veteöl alla kategorier helt otrolig arom och smak. Erotisk amarillo i mängder. Jag vet mina begränsningar och kan inte göra detta öl rättvisa i ord, läs istället vad andra har skrivit.

Vidare till nästa ställe, State&Lake som låg just i denna korsning. Det kan vara en hotellbar, men jag är inte säker. Lite intressant öl fanns där i alla fall.
Krankshaft från det lokala Metropolitan; ett av de ljusaste öl jag druckit. Påminner mest om äppeljuice i smaken.
The bitter end från Two brothers, en APA med en humlekombination jag inte riktigt gillar.
Rockys revenge från Tyranena i grannstaten Wisconsin; mest maltsötma och kakor/bakverk i aromen, smakar lite unket, och träigt antagligen inte för att ölet skulle vara gammalt.

Vidare till nästa ställe Paramount room där Alpha king intogs. Även detta öl hade smakats på dagen innan fast väldigt sent. Ännu ett wowöl från Three floyds. Vilken humle! Lakrids och tallbarr... Läs mer HÄR!

Dagens sista ställe blev The publican som verkade kanon på alla sätt och vis men jag började må dåligt av någon anledning så fort jag satte mig så det blev bara en öl där.
Lagunitas Saison; som en Hefeweizen med belgisk jäst. Är det verkligen bara 6%? Lite spritig.
Men som sagt jag var verkligen inte i form, ville bara hem och sova.

Öl i Chicago del I-The blue oyster bar

Planet kom fram ganska tidigt på morgonen och tunnelbanan eller ''The el'' som den kallas går ända till O'hare-flygplatsen som ligger väldigt långt från centrum. Ganska smidigt och billigt i alla fall. Jag hade bokat hotell i Chinatown, väldigt nära tbanestationen. Väl framme blev det en del sovande, då jag har väldigt svårt att sova på flyg.
Någolunda utvilad var målet för dagen bryggeripuben (bögeripuben?) Hamburger Marys i gamla svenska stadsdelen Andersonville. Lättare sagt än gjort skulle det visa sig. Jag tog tunnelbanan till någon station där det skulle bytas till en buss, som visst kom efter ett tag. Men sedan gick det väldigt långsamt. Blackhawks hade vunnit NHL/Stanley cup (för första gången på 49 år) någon eller ett par dagar tidigare och just den här dagen hade de sin parad genom staden som ett par miljoner (observera, ingen överdrift) människor var och tittade på. Inte nog med det, dessutom var det basebollderby (Cubs-White sox) där bussen skulle försöka ta sig förbi.

Till slut kom jag fram i alla fall och kunde slå mig ned i baren och beställa en Lightweight golden ale; lite köldgrumling, välhumlad för att kallas ''lightweight'' skulle antagligen passa bara till deras burgare.
Mary Hoppins; kopparfärgad, luktar lite youhurt eller fil, lite fruktig, obalanserad.
Shock top belgian white; bättre än väntat från Anheuser-Busch, fruktig, en ton av apelsin. Kanske från apelsinskivan som jag snabbt ryckte ur.
Domaine dupage från Two brothers; luktar blåbär och murket trä, enligt B-F datumet är den relativt färsk men smakar ändå gammalt. Konstigt öl.
Leinenkugels Red lager; aromen är som hämtad från vilket svenskt fulöl som helst. Metallisk och torr. Även det här smakar gammalt. Jag skulle hellre dricka Falcon Bayerskt.
Deras egen Gangster hopped up amber ale; vet inte vad jag ska tycka. Med tanke på namnet känns den väldigt snäll.
Jag var antagligen den enda personen på stället som var straight, men det var grymt kul i alla fall. Några öl till blev det
Deras egna Peach wheat, Sprecher Hefe weiss och Half acre lager.
En intressant iakttagelse (som skulle upprepa sig många gånger) på vägen hem med tunnelbanan var att när man skulle gå av i Chinatown var man den enda i vagnen som inte var svart.

Öl i Alaska del V-Snow-goose

Mina medresenärer skulle hyra en bil och ge sig ut i vildmarken. En city slicker som undertecknad ville naturligtvis inte vara med om detta lantliga naturspektakel. Istället skulle jag flyga vidare senare på kvällen. Hela dagen blev man sittande på Sleeping lady drickandes deras egna brygder.
Gold rush; INTE en kölsch som man skulle kunna tro. Fruktig, med en subtil brödighet.
Susitna hefeweizen; nästan gyllene, fyllig, mycket kolsyra, skumbanan, hyfsat söt.
Urban wilderness Classic; riktigt trevlig, riklig humlearom och en smak som matchar. Cascade, maris otter och någon engelsk jäst.
John Henry Oatmeal stout; kolsvart med det tjockaste ''gräddskummet'' jag sett. Något som gör att de svarta dropparna verkligen bara rinner ned. Silkeslen. Smakar mest kaffe.
Fish on; Luktar ljuvligt av all humle, känns dock lite tunn, men ändå en jättegod IPA.
''Bravehart''; en wee heavy och som en sådan en riktig maltbomb förstås. Inte så söt som man skulle kunna tro. Väldigt snäll.
Imperial saison; ser ut som en busgrogg på någon '' vit sprit'' cola. Arom: vinfatet, vad det nu är för sort känns verkligen av, och lite vanilj. Träig smak med lite vanilj oväntat lite spritsmak, men visst känns det att det är starkt.
Buss och flygresan blev ganska händelsefattiga.

Öl i Alaska del IV-Rivstart

Dagen inleddes med mer promenerande upp till Puben/resturangen Bears tooth där det egna ölet Beartooth X (bryggt på Mooses tooth antar jag) hälldes upp. En motbjudande brun nyans .Luktar yoghurt och trä av något slag. De 10%en känns verkligen av i smaken, choklad, restsötma, alkohol. Ekfatslagrad? någon ton av fruktyoghurt och svavel. Obalanserad. Jag hade gärna ''sett'' mer humle. Måhända klassificeras detta öl som en american strong ale?
Nästan tvärs över gatan låg ännu en bokhandel där en boken Beers of the world inhandlades. Knappast ett måste, men den var billig.
Jag gick hem och vilade/sov lite innan kvällen.

Kvällen liksom dagen fick en rivstart på Sub zero i centrum med Kilt-lifter från Pike; bärnstensfärgad och för mycket sötma för min smak. Lite sträv eftersmak.
Big sky IPA; ungefär som ett wieneröl i färgen, ljuvlig arom. Bristen på kropp gör att den på något sätt känns obalanserad. Granbarr och humle i mängder.
Kenai river Breakfast-beer; kolsvart med rostad arom, smakar verkligen bränt och cigarettrök. Som jag trodde en sweet stout.
Koningshoeven Bock; rubinfärgad med en mäktig skumkrona, luktar som nägot ''äckligt godis''. Lakrits och trä både i smak och arom. Fruktig, bränt, lång eftersmak.
Kenai Summer-ale; svamp, bränt gummi och lite mandel i aromen. Brödig som en kölsch, lite mandelmassa i eftersmaken.
Mer öl än så blev det inte denna dag. Stor show på bussen ''hem'' av en mongolid (eller liknande) elvisimitatör och en helt galet dyngrak urinvånarkärring.