Nästa stopp var The flying horse, även det på Sveavägen där ovan nämnda fru satt och väntade. En öl även här, Samuel adams Imperial stout; Riktigt jävla kolsvart, något syrlig arom. Tung, men ändå fruktig på något sätt, rökt medwurst eller liknande. Inte illa. Extra plus i kanten är priset, endast 64:-, vad skulle en flasköl på 9,2% kosta på tex Bishop arms?
Nästa stopp var klassiska Pub anchor tvärs över gatan där man tillbringat mången afton åren runt milennieskiftet. Ölutbudet har drastiskt förbättrats sedan den tiden. Nu hade de tex. Avery på burk! Men det var inte det som lockade igår, utan att de har en egen öl bryggd av Ölvisholt, Anchor’s angry ale. En APA med en arg apa på etiketten. Mest tråkig och trött. Ovan nämnda djur var antagligen arg när det lämnade Island, men är numera nedsövd.
Hungriga hade vi blivit så det blev mat på The flying horse första pub på Odengatan. Födan var helt ok, ölen till, inte så mycket. The geek från Spendrups (som är huvudleverantör till denna ''kedja'') och O’Haras Irish red från Carlow; vacker typisk red ale med metallisk arom. Även smaken är något metallisk med toner av svamp. Bra efterbeska. ''Gammaldags'', dvs. brist av aromhumle.
Det egentliga besöket i stan var att vi skulle gå på stå-upp på brunnen där Adde Malmberg (utan mustasch!) och Batra underhöll. Ganska kul. I ölböcker från tidigt 90-tal finns detta ställe med. Det mest anmärkningsvärda ölmässigt nuförtiden är väl att de absolut inte kan utskänka Guinness korrekt. Ett skämt. *rimshot*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar